Ny behandling ska ges till patienter med svår ätstörning

I vår öppnar nya mottagningar vid Akademiska sjukhuset för patienter som lider av svårbehandlad ätstörning. Uppsala blir då en av tre städer i Sverige där man kommer ge så kallad nationell högspecialiserad vård (NHV) för barn, unga och vuxna. I samband med vården kommer det också bedrivas forskning.

– Vi tror att det är en ganska speciell grupp som kommer att komma. Personer som antagligen varit sjuka väldigt länge och inte svarar på behandling. Så vi vill ge dem en behandling om de förhoppningsvis inte har fått tidigare, säger Mia Ramklint, forskningsgruppsledare på BUP, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Uppsala universitet och en av forskarna kopplade till regionens uppdrag.

Ska behandla med terapi som minskar överkontroll

Tidigare studier i hennes grupp har visat att personer som begränsar intaget av mat och har en så kallad restriktiv ätstörning, tenderar att ha en mer överkontrollerad personlighetsstil än de som lider av bulimi. De kunde också se att terapimetoden Radically Open Dialectical Behavior Therapy (RO-DBT) visade sig ge bra resultat. Terapin är framtagen för att behandla psykisk ohälsa som tar sitt uttryck i stark överkontroll, perfektionism och tvångsmässighet.

– Radical openness handlar om att släppa kontrollen på fler plan än bara kring ätandet. Det bygger också på hur man är med andra människor, att man vågar vara öppen, prata om något privat.

RO-DBT har tidigare används på vuxna personer med restriktiv ätstörning, men nu har de också fått etiktillstånd att använda metoden i behandling av ungdomar.

– RO-DBT är framtagen för känslomässig överkontroll, så vi får ju först göra en bedömning att patenten passar för behandlingen. Men om det är så skulle vi vilja prova det.

Vill testa magnetstimulering på patienter med anorexia

En annan förhoppning som Mia Ramklint har, men som de ännu inte sökt etiktillstånd för, är att i samarbete med professor Robert Bodén ge de vuxna patienterna så kallad repetitiv transkraniell magnetstimulering (rTMS). Behandlingen går ut på att man skickar korta magnetpulser mot specifika delar av hjärnan.

− När man stimulerar hjärnbarken ändras aktiviteten mellan olika områden i hjärnan och man ökar den neurala plasticiteten, säger Mia Ramklint.

RTMS används numera vid behandling av svår depression. Om den även kan fungera på patienter med svår anorexi har inte tidigare testats i Sverige. Studier i andra länder har dock visat lovande resultat.

– När de har blivit kroniskt sjuka är det som att något har fastnat som man måste försöka komma åt. Det är en väldigt intressant tanke i alla fall, att man kan stimulera nervcellernas plasticitet samtidigt som man ger patienterna träning i RO-DBT. Jag tror att det skulle kunna finnas potential i det.

Högpresterande människor som blir sjuka

Att försöka behandla med både terapi och magnetstimulering ligger i linje med att sjukdomen anorexi troligtvis beror av biologiska, psykiska och sociala faktorer.

− Det finns ju en familjär förekomst, även om man inte ärver en ätstörning så ärver man någon sorts sårbarhet. Man har något med sig. Och det är samma egenskaper som gör att man blir så duktig. I den här gruppen finns en klar överrepresentation av duktiga människor.

När sjukdomen sedan har utvecklats sker vissa biologiska processer som blir sjukdomsförstärkande i sig själva. Svälten kan leda till att man biologiskt förändras och har svårt att bryta mönstret.

− Varför kan vissa banta, medan andra fastnar i en ätstörning? Då är det kanske den här biologiska sårbarheten gör att vissa fastnar.

Vården har blivit bättre

Mia Ramklint menar att många av patienterna som inte blir friska från sin ätstörning är väldigt kritiska till vården. Därför kommer de att i den högspecialiserade vården försöka ringa in vad det är för typ av hjälp de önskar få.

− Vi har fått etiktillstånd för att intervjua vuxna med svår ihållande ätstörning om vad de själva vill. Det är många som har lyft att det varit för lite patientperspektiv.

Även om man fortfarande inte kan hjälpa alla patienter, menar Mia Ramklint att det hänt mycket inom ätstörningsvården.

− När jag började jobba på 80-talet fanns inte de högspecialiserade enheterna och då var vården mycket sämre. Patienterna var jättesjuka och låg på intensivvård. Idag är det extremt ovanligt. Det är också väldigt sällan de dör i sin svält.

Dödligheten är fortfarande förhöjd bland patienter med anorexia, men den kommer senare och är kopplad till kroppslig sjukdom, självmord och missbruk. På ungdomssidan har det också skett stora framsteg. Många unga blir friska och slipper söka vård för ätstörningar som vuxna.

Mia Ramklint tycker att det är viktigt att ha dessa framsteg i åtanke och att aldrig förlora hoppet. Inte ens när det gäller de allra sjukaste patienterna.

− När jag jobbade kliniskt inom ätstörningsvården brukade jag säga till mina patienter, ’ja det kanske inte gick den här gången, eller förra gången, men nästa’. Kanske är det något biologiskt som förändras eller så blir de trötta på sin sjukdom. Man måste hela tiden tänka, vad har vi inte gjort? Kan vi göra något annorlunda? Det gäller att vara kreativ, för plötsligt så går det.

Sandra Gunnarsson