Universitetet

Uppsalaromantikerna

Uppsalaromantiken är ett vidsträckt, möjligen diffust begrepp, men i regel brukar man därmed avse verksamheten hos ett antal intellektuellt inflytelserika personer i Uppsala ca 1810–1850, samtliga födda i slutet av 1700-talet – bl a Geijer, Atterbom, Törneros, Boström och Hwasser.

Omkring år 1800 hade andan hos studenter och yngre lärare varit radikal, under inflytande av franska revolutionen. Efter 1809 års omvälvningar blev den mera idealistisk, nationalistisk och rojalistisk. Det är betecknande att studentsången gör sin entré under dessa år.

Främst bland de akademiska lärarna kan nämnas Erik Gustaf Geijer (1783–1847), bruksägarson från Värmland. Hans staty restes 1888 vid universitetet, på den mest framträdande platsen i det akademiska Uppsala. Han tillhörde som ung det forntidssvärmande Götiska förbundet, skrev poesi och komponerade. Som historiker var han en engagerad deltagare i samhällsdebatten och hans uttalanden fick stor betydelse i studentvärlden. Hans ”Minnen” är läsvärda och några av hans centrallyriska dikter har behållit sin kraft genom åren.

Per Daniel Amadeus Atterbom (1790–1855) var en prästson från Östergötland, som snabbt gjorde sig känd som brådmogen och lärd student, en drivande kraft i flera litterära sällskap. Hans främsta verk är versdramat ”Lycksalighetens ö”. Hans dikter läses numera av få, men som professor i estetik kom han att betyda mycket för studiet av litteraturhistoria i Uppsala.

Adolf Törneros (1794–1839), från ett enkelt hem i Eskilstuna, blev professor i vältalighet och poesi, dvs. latin. Han har skrivit ypperliga essäer och små reseskildringar och är som brevskrivare en av den svenska vitterhetens främste.

C J Boström (1797–1866) från Piteå, professor i filosofi, var en kristen idealist, politiskt konservativ, som kom att prägla inte bara generationer av uppsalastudenter utan också utforma det svenska ämbetsmannaidealet.

Till romantikerna kan också räknas Israel Hwasser (1790–1860), från norra Uppland, medicinare med delvis bisarra drag. Han kämpade för universitetets idé gentemot fackhögskolor av typen Karolinska institutet och hör onekligen till dem som bidragit till att Uppsala universitet kunde överleva mitten av 1800-talet, trots stora svårigheter.