Nyheter och press

Modern satsförkortning med infinitiv

Pressmeddelande
2017-02-28

I nutida svenska kan man lova att inte bråka, men i fornsvenskan kunde man bara lova att bråka. Satsadverbial som inte och hjälpverb som ha förekommer i stort sett inte alls i fornsvenska infinitivfraser. Det är först på 1600- och 1700-talet som de börjar dyka upp.

- Bland över 1 000 fornsvenska infinitivfraser med att har jag hittat endast två satsadverbial och två hjälpverb. Det kan jämföras med en undersökning av 900 nusvenska infinitivfraser där jag hittade 21 satsadverbial och 32 hjälpverb, säger Mikael Kalm vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Någonting har alltså hänt med infinitivfraserna genom svenskans historia. Medan de i dagens svenska ofta fungerar som satsförkortningar och alltså kan användas för att ersätta vissa typer av satser var dessa möjligheter mer begränsade i äldre svenska. I avhandlingen Satsekvivalenta infinitivfraser i svenskan visar Mikael Kalm att infinitivfraser med att normalt inte fungerade som satsförkortningar i fornsvenska, utan istället hade andra funktioner. Först under 1600- och 1700-talet får de samma funktioner som i nusvenskan.

I modern svenska är det möjligt för infinitivfraser att innehålla olika slags satstypiska led, som satsadverbial, till exempel inte och aldrig, och hjälpverb, till exempel ha och kunna. Detta gör att infinitivfraserna påminner om bisatser och det är ofta vanligt att man kan omformulera vissa typer av bisatser med infinitivfraser, och tvärtom. Det går till exempel lika bra att säga: Jag lovar att jag inte ska bråka (med en bisats) som Jag lovar att inte bråka (med en infinitivfras). Dessa möjligheter var alltså mer begränsade i fornsvenskan.

I skriftspråket finns även andra typer av förkortningar, där vissa ordförbindelser kortas, exempelvis till exempel blir till t.ex. Sådana förkortningar är språkbrukare normalt sett bekanta med och medvetna om, men även större språkliga enheter förkortas regelmässigt i svenskan, ofta utan att vi ens är medvetna om det.

Jämför exemplen nedan:

Jag behöver mer information för att kunna uttala mig (jämför: för att jag ska kunna uttala mig)

Jag beslutade att inte uttala mig (jämför: att jag inte skulle uttala mig)

- Vi har en tendens att vilja förkorta våra yttranden där det är möjligt. Detta visar sig inte minst på ordnivån, där det är vanligt att längre ord på olika sätt kortas av. Fritidshem blir till fritis. Jämför också med sms-språkets stavning lr för eller, säger Mikael Kalm.

Det går till exempel lika bra att säga Jag lovar att jag ska läsa boken som Jag lovar att läsa boken. Skillnaden mellan de båda kursiverade konstruktionerna är att den första har formen av en bisats medan den andra utgörs av en infinitivfras. Infinitivfrasen saknar utsatt subjekt och rymmer inget tempusböjt verb. Ändå läser vi med kontexten in både ett subjekt och en temporal dimension också i infinitivfrasen. Det är inte möjligt att tänka sig något annat än att jag fungerar som infinitivens subjekt. Därför kan man tala om infinitivfrasen som en satsförkortning, eller en satsekvivalent infinitivfras.

Läs avhandlingen: Kalm Mikael (2016): Satsekvivalenta infinitivfraser i svenskan: En synkron och diakron undersökning 

För mer information:

mikael.kalm@nordiska.uu.se">Mikael Kalm, institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, mikael.kalm@nordiska.uu.se">mikael.kalm@nordiska.uu.se, 018-471 1291

Bilder för nedladdning:
Mikael Kalm, institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet