Semitiska språk

De semitiska språken är en språkfamilj av flera nära besläktade språk som talas av mer än 330 miljoner människor i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika, liksom av stora minoritetsbefolkningar i både Europa och Nordamerika. Med en skriftlig historia som sträcker sig nästan 5000 år bakåt i tiden är de semitiska språken bland de tidigaste dokumenterade språken i världen.

Arabiska

Arabiskan intar en förstarangsställning bland de semitiska språken. I dagens arabvärld förekommer språket i två former: modern standardarabiska, även kallat arabiskt högspråk, och arabisk dialekt. Modern standardarabiska är det officiella skrift- och massmediespråket i hela arabvärlden, dessutom officiellt andraspråk i ytterligare några länder, till exempel Israel. Bortsett från vissa uttalsskillnader är standardarabiskan enhetlig över hela arabvärlden, och huvuddelen av nutida arabisk fack- och skönlitteratur är avfattad på detta språk. Denna form av arabiska spelar en central roll i dagens grundutbildning.

Standardarabiskan har utvecklats ur den klassiska arabiskan som en gång växte fram på Arabiska halvön under förislamisk tid. Det blev Koranens språk. Det blev också arabernas fack- och skönlitterära språk fram till den kulturella renässansen under 1800-talet. Genom historiens lopp har den klassiska arabiskan spelat samma roll i den islamiska världen som latinet i medeltidens Europa. Det är i dag heligt språk för kanske 800 miljoner människor.

Vid sidan av nutida standardarabiska förekommer i varje arabland specifika dialekter. Dialekten är det viktigaste talspråket bland arabvärldens cirka 200 miljoner människor, dessutom för avsevärda minoriteter bland annat i Iran och Turkiet.

Arameiska/syriska

Studiet av arameiska, ett semitiskt språk med ursprung vid mellersta Eufrat för snart 3000 år sedan, avser i dess äldsta delar främst riksarameiska med bibelarameiska, och medelarameiska.

Klassisk syriska, också kallad fornsyriska, är ett östarameiskt språk med en bortemot tvåtusenårig, synnerligen rik och varierad litterär tradition. Den möter oss i tre olika arameiska alfabet. Inom den syriska kristenheten har syriskan ända fram till idag spelat en roll som motsvarar arabiskan inom islam och hebreiskan inom judendomen. Bland talade dialekter märks i synnerhet suryoyo och urmiska.

Studiet av arameiskans/syriskans språk och kultur är en väsentlig del av arbetet med de semitiska språken. Det är av vikt inte bara för semitisk lingvistik och filologi, utan även för humanistiska discipliner som historia, religions- och litteraturvetenskap. Det är också av största betydelse för kommunikation med de invandrargrupper som i dag står i en levande, arameisk/syrisk språktradition.

Assyriologi

Assyriologi omfattar ett allsidigt studium av de forntida kulturer i Främre Orienten som använde kilskrift. Ämnets kärna är de sumeriska, babyloniska och assyriska kulturer, som spelade en dominerande roll under tidsperioden 3200-600 f.Kr. Hundratusentals bevarade lertavlor med kilskrift gör dessa till de bäst dokumenterade av de forntida kulturerna. Ämnet består av två huvuddelar: dels ett språkvetenskapligt studium av akkadiska (assyrisk-babyloniska) och sumeriska kilskrifttexter från olika perioder och av vitt skilda typer, dels ett studium av hela Främre Orientens arkeologi, äldre historia, kultur- och religionshistoria.

Ämnet ger historiska och språkvetenskapliga perspektiv delvis i tvärvetenskaplig belysning och kan användas som hjälpvetenskap vid studier i bland annat andra språkvetenskapliga, historiska och kulturella ämnen.

Kursen Främre Orientens äldre kulturer: Introduktion ger samma allmänna kunskaper om Främre Orientens arkeologi, äldre historia, kultur och religionshistoria som den inledande delen av Assyriologi A. Kurserna i Främre Orientens äldre kulturer: Historia, Arkeologi och konst, samt Religion breddar och fördjupar kunskaperna.

Hebreiska

Bibelns hebreiska ligger till grund för alla former av senare hebreiska, även för den moderna hebreiskan, staten Israels officiella språk, som där talas av mer än sex miljoner människor, dessutom av ca 400 000 utanför Israel. Det klassiska språket, bibelhebreiskan, förändrades alltmer under de sista århundradena före vår tideräkning. Bland de olika men mycket närbesläktade efterbibliska hebreiska dialekterna märks främst Qumranhebreiskan samt det språk som kom att bli rabbinernas lärdomsspråk, mishnahebreiskan.

Under medeltiden fortsatte hebreiskan att fungera som gemensamt judiskt lärdomsspråk. Företrädare för den judiska upplysningen (haskala) på 1700-talet började använda hebreiska även för sekulära ämnen, och på så sätt föddes en modern hebreisk litteratur. Som talspråk upplivades hebreiskan i slutet av 1800-talet, och då i Israel. Det finns en rik litteratur på modern hebreiska och en stor del av facklitteraturen inom judaistiken publiceras på detta språk.