Modell hjälper studenter hitta sitt uppdrag

Behovs- och ansvarsmodellen har sin utgångspunkt i den insatskedja som togs fram i samband med en nationell utvärdering av stödinsatser för barn som upplevt våld i hemmet. Ann-Charlotte Münger har tillsammans med kollegan Laura Korhonen, centrumchef för Barnafrid vid Linköpings universitet, utvecklat modellen till att även omfatta ansvarstagande utifrån ett institutionsperspektiv samt vilka former av insatser och åtgärder som kan vara aktuella om ett barn eller ungdom utsätts för våld.

Ann-Charlotte Münger, universitetslektor och docent på det nationella kunskapscentrumet Barnafrid vid Linköpings universitet, har undervisat på ett antal utbildningar om examensmålet mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Särskilt viktigt menar Ann-Charlotte är att lyfta fram våld mot barn. Den här delen av målet blir dessvärre oftast underordnad mäns våld mot kvinnor men också andra delar av det stora och komplexa examensmålet.

Under ett Forteprojekt undersökte Ann-Charlotte Münger och kollegan Ann-Marie Markström hur förskolan, skolan och socialtjänsten upptäckte, agerade och samverkade kring barn och elever som upplevt våld i hemmet.

— Barnets behov av stöd var tydligt beskriven i insatskedjan av Broberg, men vi identifierade också behovet av att tydliggöra professionernas och verksamhetens ansvar och uppdrag i mötet med barn och unga som lever i familjer med våld, berättar Ann-Charlotte Münger.

I undervisningen om examensmålet används modellen för att studenterna ska kunna identifiera sitt eget uppdrag och vad för kunskap och kompetens de behöver i mötet med barn och unga, fortsätter Ann-Charlotte Münger.

Behovs- och ansvarsmodellen i undervisningen om examensmålet

Behovs- och ansvarsmodellen handlar om att identifiera sitt eget uppdrag men också om vikten av samverkan. I undervisningen kan den användas som ett underlag för att ge studenterna möjligheten att fundera på deras egen roll och uppgift i sina blivande yrkesroller.

— Det är otroligt olika vad de olika yrkesgrupperna behöver för kunskap, men de har också olika samverkanskontakter. Modellen visar inte bara vad de själva har för uppdrag utan också vem de ska kontakta när det egna uppdraget utförts, säger Ann-Charlotte Münger.

En tandhygieniststudent behöver exempelvis kunskap och kompetens från nedersta delen av modellen; upptäcka, bemöta, bekräfta och agera, det vill säga lämna in en orosanmälan. En student som studerar till socionom måste ha en helt annan kompetens. En socionom kan arbeta inom socialtjänsten, den institution som har det yttersta ansvaret för att skydda och stödja barn och unga som far illa. Utbildningen måste därför ha ett kunskapsinnehåll som omfattar modellens samtliga nivåer.

— Vi jobbar jättemycket med kunskapsinnehåll på de högskolepedagogiska kurserna. Det är bättre om en tandhygieniststudent fokuserar på de delar som den faktiskt berörs av; hur en orosanmälan skickas in, hur våldet kan upptäckas utifrån deras profession och hur kan de samverka med andra professioner och verksamheter, säger Ann-Charlotte Münger.

— Insatskedjan utgår från barn som upplever våld i nära relationer men den här modellen är lika användbar när det kan handla om andra former av våld som barn och unga kan utsättas för, säger Ann-Charlotte Münger.