Svårt för utsatta lesbiska och queera personer att söka hjälp

Evelina är homosexuell och i fyrtioårsåldern. Hon är en av 25 personer som är intervjuade av genusvetare Nicole Ovesen vid Uppsala universitet för studien om hbtq-personers hjälpsökande efter utsatthet för våld i nära relation. I avhandlingen ”Intimate partner violence and help-seeking in lesbian and queer relationships. Challenging recognition” från Centrum för genusvetenskap visar Nicole Ovesen hur svårt Evelina har att prata om sig själv som våldsutsatt. ”Tydligen är det så”, kommenterar Evelina utsattheten under intervjun där hon berättar hur hon har varit kontrollerad, isolerad och angripits av sin tidigare partner.

Att personerna hade svårt att förstå det som de hade varit med om som våld var det mest återkommande temat i intervjuerna, enligt Nicole Ovesen.

– I intervjuerna med lesbiska och queera framkom det att personerna hade svårt att se sig som våldsutsatta. Många ville heller inte se sig som utsatta. Våldet passar inte in i bilden av den perfekta regnbågsfamiljen, säger Nicole Ovesen.

Våld passar inte in i bilden av livet som homosexuell

Enligt Nicole Ovesen finns det en bild av och en förväntan på livet som lesbisk. Ofta framställs komma ut-processen som en resa, från ett liv fyllt av lidande till ett öppet liv med en homosexuell identitet i en självvald grupp, en ”community”.

– Inom gruppen finns en tydlig identitet som man ska leva upp till. Det här gör det problematiskt att prata om och att se att det förekommer våld inom gruppen. Några av informanterna berättade att de hade kämpat för att bli accepterade som lesbiska och som par. Det finns även en norm om att man ska offra sig för sin partner. Våldet passar inte in i den lesbiska utopin utan bryter mot de ideal som finns. Därför varken kan eller vill man prata om sin utsatthet för våld, säger Nicole Ovesen.

Det här avspeglas också i den forskning som görs och i det offentliga samtal om hbtq-rörelsen som förs, enligt Nicole Ovesen.

– Det är lättare att prata om det våld och det hot som kommer utifrån, från det övriga samhället. Inom forskningen till exempel finns ett mycket större fokus på hatbrott än vad det finns på våld i nära relationer. Men det här är något som vi måste ta tag i. Frågan är hur vi lyfter fram utsattheten för våld utan att stigmatisera personerna och gruppen, säger hon.

Hbtq-personer upplever att de inte erkänns som utsatta

Men det är inte bara de utsatta själva som har svårt att definiera och uttala vad de har varit med om. I studien undersöker Nicole Ovesen hur de som söker stöd hos rättsväsendet, hälso- och sjukvården samt hos kuratorer upplever att de blir bemötta av yrkesverksamma.

Ett begrepp som Nicole Ovesen använder är ”misrecognition”. Det kan förstås både som en avsaknad av erkännande och som en missbedömning av personens belägenhet. I avhandlingen återges ett besök på en akutmottagning. Evelina tas om hand av personalen på akuten och får frågor som tyder på att de misstänker att hon är utsatt för våld. Samtidigt får hennes sällskap, som i själva verket är förövaren, följa med in i undersökningsrummet.

– Det gör att hon inte kan berätta om sin utsatthet. Evelina drar slutsatsen att hon inte ses som ett möjligt offer för våld, säger Nicole Ovesen.

Normer styr ofta bemötandet

Enligt studien upplevde de intervjuade vidare att de bemöttes på ett sätt som formuleras som ett oavsiktligt icke-erkännande. Enligt Nicole Ovesen beror det på de normer som yrkesverksamma bär på –  inte sällan en outtalad heteronorm. Den gör gällande att offret är en kvinna, och att förövaren är en man. I avhandlingen citeras en psykiatriker som frågar bisexuella Lovisa när denne får veta att hon som barn varit utsatt för övergrepp: ”Vem var han?”. Samma sak upprepades när Lovisa berättade att hon även som vuxen varit utsatt för våld. Psykiatrikerns kommentar ”Jag antar att det i alla fall var en han” sårade Lovisa och fick henne att tro att det hon hade varit utsatt för inte räknades.

– Det finns en rad föreställningar om hur våld ser ut, vem som utsätts för våld och vem som är förövare. När den som är utsatt för våld inte blir erkänd riskerar personen att inte komma ur våldet. Det kan också leda till att våldet blir ytterligare normaliserat och också minimerat – hur farligt kan det vara? Hur andra reagerar får betydelse för hur lesbiska och queera personer ser på sin utsatthet, säger Nicole Ovesen.

Psykiskt våld vanligast

En annan outtalad norm, enligt Nicole Ovesen, är att våld är fysiskt. Studiens intervjupersoner var i de flesta fall utsatta för psykiskt våld som dessutom pågick under lång tid. Nicole Ovesen använder begreppet ”slow violence” för att karaktärisera våldet som ofta bestod av ett kontrollerande beteende från förövaren.

– Våldet är knappt synligt vilket gör att det är svårt att skapa en tydlig bild av det. Hjälpsökandet avspeglar det här. Ofta testar man sig fram och söker hjälp på flera olika sätt. Det är en långsam och fragmentarisk process. Om den som söker hjälp blir bemött på ett icke-erkännande vis så söker man inte igen. Det första mötet kan ha helt avgörande betydelse, säger Nicole Ovesen.

Söker oftast hjälp för annat än våldsutsattheten

Studiens intervjupersoner sökte ofta hjälp hos hälso- och sjukvården. Den vanligaste typen av stöd som intervjupersonerna sökte var terapi men sällan på grund av utsattheten.

– För intervjupersonerna var hjälpsökandet indirekt. De sökte oftare för ångest, stress eller depression än för utsatthet för våld. Då är det ännu viktigare att de yrkesverksamma ställer frågor och ser orsakerna till ohälsan.

Avhandlingen visar att det var när den hjälpsökande fick utrymme att reflektera kring sin relation och börja sätta ord på våldet som stödet gav resultat.

– Att bli identifierad som utsatt för våld, både inför sig själv och av andra, var en nyckel, säger Nicole Ovesen.

Avhandling: ”Intimate partner violence and help-seeking in lesbian and queer relationships. Challenging recognition” (Ovesen 2021), fulltext i NCK:s kunskapsbank
Om hbtqi-personers utsatthet för partnervåld i NCK:s kunskapsbank

Mer fakta

25 personer som hade varit utsatta för våld i en nära lesbisk eller queer-relation intervjuades för studien som presenteras i avhandlingen ”Intimate partner violence and help-seeking in lesbian and queer relationships. Challenging recognition” från Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet.

Studien undersöker hur personerna skapar förståelse av det våld som de varit utsatta för.

Studien undersöker också var de våldsutsatta sökte hjälp och hur de upplevde den hjälp de fick.

I avhandlingen ger Nicole Ovesen en rad förslag på hur stödet till våldsutsatta lesbiska och queera personer kan förbättras. Utbildning för att förstå och upptäcka utsatthet för våld är ett förslag, ett annat att det finns rutiner och riktlinjer för arbetet.