Patrik Rorsman: Att välja rätt doktorandprojekt

2021-10-04

Porträttbild på Patrik Rorsman i beige kostym och händerna i fickorna.
Bild: Debbie Rowe, 'Portrait of Patrik Rorsman', modifierad. Royal SocietyCC BY-SA 3.0.

Uppsala Diabetescentrum ska framöver delfinansiera sju tvärvetenskapliga doktorandprojekt. Ansökningarna har varit desto fler. Patrik Rorsman är flerfaldigt prisbelönt professor i diabetesmedicin och del av den rådgivande expertgrupp som gör urvalet.

– Uppsala har alltid varit väldigt bra på diabetes. Däremot har forskare ofta varit koncentrerade på sina egna områden eller sammanhang och kanske inte förmått använda de oerhörda kapital som länge funnits till att bygga något större. Jag tror att det här centrumet är ett bra initiativ och ett steg i rätt riktning, säger Patrik Rorsman.

För en tid sedan utlyste Uppsala Diabetescentrum (UDC) delfinansiering av sju doktorandprojekt inom diabetesforskning. Ett kriterium var att projekten skulle vara tvärvetenskapliga; handledare skulle vara från minst två olika vetenskapsområden eller från både Uppsala universitet och SLU. De 22 ansökningar som inkommit bedöms nu av en rådgivande expertgrupp bestående av sex nationella eller internationella experter: Annette Bergemann, Mattias von Herrath, Trond Jensen, Susan Francis, Cathy McGovan och Patrik Rorsman. Den senare disputerade vid Uppsala universitet år 1986. Sedan dess har han verkat som professor i Oxford, Alberta, Lund och Göteborg. Rorsman är dessutom något av en veteran inom diabetesinriktade centrumbildningar; på 1990-talet startade han det som så småningom skulle bli Lunds universitets diabetescentrum.

–Vi började att plocka in folk som var kliniker, experimentalister, fysiologer och cellbiologer. I början var det ju egentligen inte helt självklart att så vitt skilda forskare skulle kunna samarbeta och ta fram gemensamma frågeställningar, men när vi började träffas och prata med varandra uppstod så småningom en slags harmoni. Jag som var tränad i cellbiologi och fysiologi fick ett vidgat perspektiv av att träffa kliniker; en påminnelse om att forskningen ytterst skulle tjäna till att förbättra tillvaron för människor med diabetes, säger Patrik Rorsman.

Ett bra doktorandprojekt

Efter ansökningsperioden fördelas projektförslagen mellan de rådgivande experterna utefter specialisering. Varje utvärderare tilldelas ett flertal doktorandprojekt, och varje projekt granskas av flera experter. Förslagen bedöms sedan utifrån en standardiserad poängmall innan bedömningarna till slut slås ihop och jämförs.

– Alla de sex projektförslag som jag läst är definitivt finansierbara. De är bra och välskrivna, och den som bedömer måste vara införstådd med att det här inte är en exakt vetenskap. Absolut rättvisa går aldrig att uppnå – det är ju trots allt människor som gör bedömningarna. Till exempel måste vi alla se upp för det ”professionella jävet” – tendensen att föredra projekt som påminner om vad bedömaren själv gör. Därför är det också viktigt att ha en bred panel som täcker in alla relevanta områden. Med detta sagt så brukar det faktiskt visa sig att de flesta är ganska så eniga i slutändan. Kanske beror det till viss del på att bedömare brukar ha liknande professionella bakgrunder, men jag tycker också att det ger ett intryck av att processen fungerar, säger Patrik Rorsman.

Enligt Rorsman utmärks ett bra doktorandprojekt av flera faktorer: Förslaget bör vara välskrivet, lättläst och tydligt. Inte minst projektets innebörd och doktorandens roll bör vara väl definierade – klara delmål underlättar. I just denna utvärderingsprocess läggs också särskilt fokus vid det tvärvetenskapliga. Projektets komponenter bör komplettera varandra så att summan av samarbetet blir större än de enskilda beståndsdelarna; i de bästa projekten är frågeställningen uppenbart sprungen ur samverkan. En annan viktig faktor är huruvida projektet syftar till att bidra med ny kunskap.

–  Det ska ha en vetenskaplig verkshöjd och en ny, spännande hypotes. Lyckas ett sådant projekt vet vi lite mer om världen än vad vi gjorde tidigare. Ett förslag kan vara kompetent och genomtänkt framlagt men samtidigt ointressant. Det perfekta projektet finns nog inte, och de förslag som till slut faller bort behöver inte vara dåliga – ibland saknas bara ”det där lilla extra”, säger Patrik Rorsman.

Tillfällen för genombrott

Om några år är Patrik Rorsmans nuvarande projekt på Göteborgs universitet över. Han planerar då att gå i pension men spår att framtiden kommer att kräva ökad samverkan mellan olika forskare och vetenskapsområden. Idag är exempelvis forskningsresultat från olika laboratorier ofta svåra att jämföra och större standardisering kan därför komma att krävas. Vidare tror han på att tidigt introducera doktorander till större, tvärvetenskapliga nätverk. Sådana samarbeten kan skapa bestående gemenskaper och nya möjligheter till att söka finansiering utifrån. De som har större nätverk kan också bli mer attraktiva partners även i andra sammanhang.

– Genombrotten är ju oväntade. Om jag visste inom vilka områden de skulle ske, då skulle jag naturligtvis ägna mig åt dem själv. Däremot tror jag att ett väldigt viktigt sätt att gå vidare är att öka kommunikationen mellan forskare och kombinera olika angreppsätt, precis som UDC nu gör. Vi är ju trots allt inte så hemskt många i världen som håller på med just diabetesforskning. Det finns så mycket kvar att lära sig; vi har nog egentligen bara skrapat på ytan. Just därför är det så fascinerande att få läsa de här ansökningarna – här finns många nya och spännande tankar som jag förut inte hade en aning om. Kanske finns något oväntat här. Ett nytt genombrott.

Anton Nyström

Senast uppdaterad: 2021-10-21