Staten behöver ta mer ansvar för bostadssystemet föreslår forskare

– Problemet med dagens bostadssystem och orsaken till att bostadsfrågan befinner sig i en kris är att staten har dragit sig tillbaka. Det är idag marknaden som mer eller mindre styr byggandet och utbudet av bostäder. Det gör att vi i dag ser en bostadsojämlikhet som framför allt drabbar människor som är ekonomiskt utsatta, människor som inte har möjligheten att välja på en fri marknad, säger Dominika V. Polanska, tidigare forskare i sociologi på IBF, men numera verksam vid Södertörns högskola. 

I boken Kris i bostadsfrågan – för en solidarisk bostadspolitik analyserar forskarkollektivet Fundament svensk bostadshistoria med fokus på byggande, finansiering och politiska beslut. Var står vi i dag, vad handlar den pågående krisen om och vilka förslag kan ta oss ur den? Vem är det som bygger, vart och vad bygger man, hur finansieras byggandet?

– Med en solidarisk bostadspolitik menar vi ett jämlikt och inkluderande bostadssystem som utgår från låginkomsttagares behov. Vi har sett hur marknadsorienteringen snarare fostrar konkurrens och individualism. Med solidariskt bostadssystem menar vi att alla ska ha möjlighet att skapa sig ett värdigt hem till en rimlig kostnad, och där staten tar ett större ansvar, säger Dominika V. Polanska. 

Vad som tydligt framgår av genomgången är enligt forskargruppen att den marknadsorientering som präglat det svenska bostadssystemet de senaste 30 åren har misslyckats. Det har visserligen byggts bostäder, men inte alltid de bostäder som behövs och för dem som verkligen behöver dem. Dessutom har en rad politiska beslut, från såväl höger- som vänsterregeringar, lett till att till exempel allmännyttan förlorat sin roll som hyresnormerande och att utbyggnaden av tillhörande infrastrukturer halkat efter. 

– Vi förespråkar till exempel ett statligt byggbolag som kan sätta normen för vad det kostar att bygga och på så sätt hålla uppe en transparens kring kostnaden för byggande och boende. Vi ser också att samhället måste rikta om de resurser som går till det ägda boendet till andra former av boende, säger Dominika V. Polanska. 

Titeln Kris i bostadsfrågan är till viss del en blinkning till Alva och Gunnar Myrdals debattbok Kris i befolkningsfrågan från 1934. Maria Wallstam, doktorand i kulturgeografi vid IBF förklarar: 

– Den boken är problematisk i sig, för den hängde ihop med en hel del rasbiologiska idéer. Men den var med och byggde upp en välfärds- och familjepolitik som var grunden för en stor förändring i hur man byggde politik. Vi säger inte att vi ska ha ett nytt miljonprogram, vi är inte på något sätt bakåtsträvande, men vi vill se minst samma statlig ambitionsnivå som tidigare, säger Maria Wallstam. 

Exakt när utvecklingen som lett fram till dagens bostadssituation ägt rum är svårt att säga. Den forskning som ligger till grund för boken pekar på en rad beslut, tendenser och politiska skiftningar som varit bidragande faktorer. 

– Avregleringen av bostadsrätter 1968 är ett sådant beslut då det öppnade upp för ombildningar av hyresrätter som kom senare. Men framför allt ser vi hur förändringen tog fart under 1980-talet med de nyliberala strömningar som växte och sedan bäddade för stora systemförändringar på 1990-talet. Kulmen kom nog 2011 när allmännyttan inte lägre satte normen för hyror och framöver skulle drivas affärsmässigt. Tidigare gällde självkostnadsprincipen, säger Maria Wallstam. 

I andra delar av Europa förekommer ett så kallat dualistiskt bostadssystem, det vill säga att marknaden står för en typ av byggande och staten en annan. 

– I Frankrike, Storbritannien och andra länder ser vi social housing, boende för de som inte har råd med de bostäder som finns på den öppna marknaden. Det är inget vi vill se i Sverige, det är ett stigmatiserande system som leder till ökad bostadsojämlikhet. Alla ska kunna bo i en hyresrätt och vara stolta över det. Vi efterfrågar den ambition och visioner för bostadsfrågan som föregick miljonprogrammet, säger Dominika V. Polanska. 

Text: Södertörns högskola