Philip Bärring

Philip Bärring läser sin fjärde termin på KuSE-programmet. Det är den termin då man läser kurser utanför Institutionen för kulturantropologi och etnologi, och det kan man göra både vid Uppsala universitet eller vid andra svenska lärosäten – eller utomlands via något av universitets utbytesprogram.

Philip, var är du just nu och vad gör du där?

Jag är i Singapore på ett studentutbyte. Just nu befinner jag mig längst upp i ett av husen på universitetscampus och sitter och kollar på Singapores hamn. Det är sent på kvällen och hela horisonten lyser med tusentals lampor i olika färger. Några driver långsamt in mot hamnen, andra blinkar för att varna Singapores flygtrafik om hamnens skorstenar. Det blir aldrig helt mörkt här! Det här är världens viktigaste hamn och anledningen till att Singapore anlades som engelsk koloni på 1800-talet. Hamnen är aktiv dygnet runt för att hålla det globala ekonomiska och politiska världssystemet rullande, och är ett av naven i världshandeln. Universitetet som jag studerar på är också en del av Singapores globala kontext eftersom det drivs gemensamt av det amerikanska Yale University och det egna National University of Singapore, därav namnet Yale-NUS.

Varför valde du just Singapore?

Om man vill förstå och studera dagens samhällen kan man inte undvika vår globaliserade tillvaro, men hur ska vi förstå globaliseringen? Det är ju en abstrakt process som skapas kollektivt på olika platser spridda över hela planeten. I Sverige kan vi kanske se konsekvenserna och utfallet av globalisering, men det är föga möjligt att förstå processerna som knyter världen samman. Men i Singapore däremot…! Det är en mångetnisk stad grundad på internationell handel med en av världens främsta finanscentrum. Om globalisering ska studeras i det lokala är Singapores närhet till intensiv globalisering sannolikt världens främsta plats för detta!

Varför valde du att plugga KuSE-programmet?

För några år sedan var jag ute och reste, och tog bland annat en guidad rundtur i Tibet. Vår tibetanska guide tog oss till det största templet som överlevde den kinesiska folkarméns ödeläggning av landskapet, Sera-templet. När vi vandrade ni hörde vi först på avstånd en massa klappande och såg sedan att det kom från ett dussintals munkar under utbildning. Deras övning bestod i att debattera olika teser. I början av varje tes hade den utbildande munken den vänstra handen vågrätt mot marken och använde den högra uppsträckta handen för att slå samman händerna. Jag frågade vår guide vad meningen bakom klappandet var, han förklarade att det var för att producera kunskap. Den vänstra vågräta handen representerade det fysiska, världen runtom oss, det vi ser och rör, medan den högra handen som slogs ned mot den vänstra representerade teorier, modeller och det vi tror. När det fysiska och det teoretiska möts bildas kunskap, enligt munkarna. Det här sättet att tänka och själva övningen tyckte jag var så intressanta!

Den första utbildningen jag läste efter gymnasiet var i Globala Studier, men jag insåg relativt snabbt att det var fel utgångspunkt för att förstå världen. Precis som munkarna tänkte så kan teorier och modeller inte förklara en situation utan hänsyn till verkligheten i alla dess motsägelser och mångfald. Att förlita sig på teorier, modeller och beräkningar är fel tillvägagångssätt. Fattigdom i Bolivia är fundamentalt annorlunda fattigdom i Somalia. Ingen ekonom eller politisk analytiker kan fånga den lokala komplexiteten som skiljer dessa åt. Hur används sociala nätverk för att forma och kontrollera marknader? Vilken relation finns mellan begravningsriter och hälsa? Vilken roll har genus och könsroller i vaccinationsprogram? Hur används koncept som mänskliga rättigheter för att mobilisera motstånd mot multinationella företag? Vad är motiven bakom våld och övergrepp? Det här är viktiga frågor som särskilt bra kan besvaras genom etnografi och kulturanalys. Det är också den enda metoden som tar hänsyn till- och respekterar andras perspektiv. Modeller reducerar personer till agenslösa figurer. Som jag ser det är den här det mest meningsfulla med KuSE-programmet, alltså att vi lär oss att se och analysera människan i kultur och samhälle. Att vi använder etnografi och får öva oss i att göra fältarbete gör också att programmet är speciellt.

Vilket är då ditt mål med utbildningen?

Eftersom antropologi är ett relativt okänt ämne för allmänheten i Sverige är mitt mål att få de förutsättningar som behövs för att etablera ämnet som nödvändig och essentiell kunskap i dagens samhälle! Än har jag inte träffat någon i Sverige som inte kunnat låta bli att fråga ”Vad är kulturantropologi?” Politiska diskurser och internetbubblor, ekonomins och börsens kulturella hegemoni, strukturell rasism och en individualism som skapar en ensamhet som verkar växa till en folksjukdom – det finns mycket för kulturanalysen att göra och stora möjligheter för oss att få större närvaro i samhället!

Vad är det bästa med att plugga vid Uppsala universitet?

Det är svårt att säga för det är så många saker, till exempel Valborgsfirandet i Uppsala och alla studentnationer och deras aktiviteter. Jag tänker också på alla intressanta öppna föreläsningar om allt från dagsfärska nyheter från revolutionen i Sudan, till författare som föreläser om sin bok om rasismens historia i Sverige. En av mina favoriter var en gästföreläsare som studerat hur medlemmarna i den ugandiska väpnade rörelsen Lord’s Resistance Army uppfattar sig själva. Det finns så mycket att delta i om man vill att man nästan inte mäktar med allt. Själv gick jag på ett eftermiddagsseminarium om artificiell intelligens, men var så trött efter en lång dag att jag somnade på seminariet - riktigt pinsamt! Det enda jag kan säga är att Uppsalas studentliv är något att uppleva, men man måste göra det på sina egna premisser. Lyssna på dig själv och gör det som du orkar, och det du känner att du har energi för. Du ska göra det du tycker är roligt, inte det som dina förväntningar på studentlivet säger att bör göra, tycker jag.

PS: Det är också helt accepterat att vara en nykterist! Vänliga Hälsningar, en nykterist

Du är aktiv i Studentföreningen Etnograferna. Vad gör ni där?

Visst är jag det! Studentföreningen Etnograferna är, kort sagt, en förening för alla studenter på institutionen för Kulturantropologi och Etnologi, den är öppen för samtliga studenter som tar enskilda kurser eller KuSE-programmet. Vårt syfte är att främja studenternas behov och intressen genom att organisera events och ge stöd i alla möjliga olika frågor. Studentföreningen är egentligen ganska gammal och har funnits i flera år, men hade under en tid legat i en slags dvala. Förra året tog jag och några andra studenter tag i situationen och styrde upp föreningen igen, för den behövs verkligen! Genom att organisera studiestugor, sittningar (en sorts studentmiddag), och andra akademiska och sociala events knyter vi starkare band bland studenter och skapar en plattform för att öka studenternas inflytande i institutionen. Eftersom föreningen precis kommit igång igen så har vi många ambitioner inför framtiden, bland annat vill vi bjuda in gästföreläsare, mingla med studenter på socialantropologiska institutionen på Stockholms Universitet och försöka få ut det kulturantropologiska perspektivet i samhället.

Favoritplats i din studentstad och bästa studenttraditionen vid Uppsala universitet?

Hmm, det beror lite på hur man ser det… Café Årummet och Uppsalas alla bufféer ligger mig varmt om hjärtat! Jag har spenderat många (många!) timmar där tillsammans med klasskamrater i grupparbete, i diskussioner och med rent struntprat. Jag har skrivit tentor, analyserat data och läst hela böcker i sällskap av deras härligt blaskiga kaffe. En annan härlig plats är Humanistiska Teatern. Det är en nybyggd amfiteater som ligger på campus Engelska Parken och den är riktigt häftig! Jag har själv fått stå längst ner vid podiet inför en klass nya studenter och att känna värmen från den enorma skärmen bakom podiet och rummets akustik var en riktig upplevelse! Sen är själva salen också riktigt häftig med sin design och alla konstverk. Man ska inte heller glömma bort Gula stigen som är en riktigt härlig vandringsled under våren och sommaren! Nu när jag sitter i Singapore och tänker så känner jag en viss sorg att jag kommer missa Valborgsfirandet i Uppsala i vår. Det är en sådan häftig upplevelse! Att inte vara där kommer kännas så tomt och som att min årsrytm går lite ur led. Valborg i Uppsala har blivit som en viktig vårritual för mig! Om någon som läser detta vill göra en forsränningsflotte med mig till nästa vår, så får de gärna höra av sig!

Vad gör du om fem år?

Svårt att säga … Min allmänna attityd till livet och karriären är att vara öppen för alla möjligheter som uppenbarar sig och göra det man tror blir bra. Kanske är jag ute någonstans i världen på fältarbete eller lär mig ett språk på heltid? Om jag fick önska skulle jag helst vara kvar inom akademin. Antropologi och forskning är riktigt kul, och ju fler perspektiv jag får och ju mer jag lär mig, desto roligare blir det bara! Om inte så arbetar jag med något internationellt som intresserar mig. Det vore riktigt kul att få vara del av en think-tank, eller vara en utrikeskorrespondent. Jag skulle definitivt inte klaga om jag fick arbeta på ett konsulat eller ambassad, eller kanske som kulturanalytiker på ett företag. Jag vet att Ikea har haft svårt att få ihop sin verksamhet med lokala förhållanden i Ryssland - det vore kanske något för mig? Om jag verkligen får drömma skulle det vara riktigt kul att arbetat på ett FN-relaterat projekt eller i en NGO som Amnesty. Det är inte direkt någon brist på möjliga arbetsplatser för oss Kusar i alla fall!