Svenska vikingar fallna i strid del av större genetiskt pussel

17 september 2020

Graven Salme II

I graven som kallas Salme II låg skeletten i fyra lager på en yta om 3 x 4 m. Hela båten var 17,5 meter lång och 3 meter bred.

I en ny artikel i tidskriften Nature har över 90 forskare från olika länder samarbetat för att ta fram ny kunskap om vikingatidens befolkning. Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet, har bidragit med dna-analyser från människor begravda i båtgravar på en strand på ön Saaremaa i Estland.

Det går så klart inte att veta precis vad som hände de tidiga svenska vikingarna som någon gång kring år 750 landsteg på den estländska ön som på svenska kallas Ösel. Men innehållet i gravarna i närheten av byn Salme visar att flera av dem gick en våldsam död till mötes.

Dna-analys av begravda krigare

Graven som fått namnet Salme I innehöll lämningar av sju män som var mellan 18 och 45 år. I graven Salme II fanns skelett från 34 män och benen visade att de hade fått många hugg och skärskador från vapen med vass egg. Arkeologernas tolkning är att männen i gravarna var svenska krigare som snabbt blivit begravda i sin båt efter ett slag. Forskare från Tallins universitet gjorde de arkeologiska undersökningarna och analyserna av benen. Dna-extraktion och dna-analys stod Marie Allen och hennes kollega Magdalena Buś för.

Marie Allen
Marie Allen, professor i rättsgenetik

– Vårt mål var att undersöka om vi kunde säga något mer om personerna i gravarna. Fanns det något slags släktskap mellan dem? Och kom de från Sverige? En tidigare studie där man mätt isotoper i tänder från gravarna hade indikerat att de kom från Mälardalen, berättar Marie Allen.

Kom från samma område i Sverige

Dna-resultaten visade att en familj drabbats särskilt hårt i våldsamheterna. Fyra av de 34 männen som låg staplade på varandra i båtgraven var helbröder. Det visade sig också att de övriga i graven har sitt ursprung från samma område. För att bekräfta att personerna kom från Sverige jämfördes dna:t med tusentals prover analyserade i andra studier.

Välbevarade skelett

– Den största utmaningen när man analyserar så här gammalt material är att dna:t har brutits ner i små fragment. Det finns tekniker som gör att vi klarar detta idag men blir fragmenten alltför korta går de inte att pussla ihop. Skeletten i de här gravarna var relativt välbevarade och särskilt tänderna och tinningbenen var bra källor för dna, säger Marie Allen. Det går att ta reda på ännu mer om individerna i gravarna, till exempel deras hår- och ögonfärg, men även andra utseendedrag som ansiktsform. De analyserna pågår ännu och kommer utökas för vikingarna i Salme. Även egenskaper som intolerans mot laktos eller gluten, immunitet och metabolism kan forskarna läsa av i dna:t.

– Det här är delvis samma frågor som vi ställer oss inom kriminalteknisk dna-analys, som den största delen av vår forskning kretsar kring. Där arbetar vi också med frågor om släktskap, ursprung, och utseende. Och även kriminaltekniska material kan vara väldigt nedbrutna om de förvarats ogynnsamt och de är från ett gammalt (kallt) fall. Vi lär oss mer om att analysera utmanade prover av båda områdena, säger Marie Allen.

Bekräftar tidigare forskning

Den stora studien som presenteras i Nature, och där analyserna från Salme-gravarna ingår, omfattar dna från över 400 individer. Studien bidrar med ett stort datamaterial som kan användas för att bättre förstå vikingarnas och vikingakulturens spridning.

Den omfattande dna-informationen bekräftar det forskningen redan känner till om vikingatiden, berättar Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog vid Uppsala universitet och medförfattare till studien.

– Det finns en tydlig förankring i det arkeologiska materialet för de resultat som studien presenterar. Att olika delar av det vikingatida Skandinavien haft sina främsta kontakter åt lite olika håll anar vi i den materiella kulturen, men nu får vi ytterligare stöd för det.

– Jag tycker det är särskilt spännande att vi på ett bättre och mer nyanserat sätt kan börja diskutera identiteter i de här sammanhangen. Viking var en kulturell snarare än en genetisk tillhörighet. Studien sätter också fingret på något som arkeologer och historiker har pratat om under en längre tid – att den vikingatida skandinaviska befolkningen inte är detsamma som vikingar.

Andra Uppsalaforskare som också bidragit till artikeln i Nature är arkeologen Neil Price och osteoarkeologen Sabine Sten.

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev

Namn
E-postadress