Kartläggning av järvens arvsmassa visar på låg genetisk variation

DNA från 11 svenska och norska järvar analyserades och forskarna kunde se att variationen i DNA hos järvarna var mycket låg.

DNA från 11 svenska och norska järvar analyserades och forskarna kunde se att variationen i DNA hos järvarna var mycket låg.

Genetiska analyser har länge varit en viktig del av övervakningen av skandinaviska rovdjur. Forskare vid institutionen för ekologi och genetik har kartlagt hela arvsmassan hos järv och visat att den skandinaviska stammen har låg grad av genetisk variation. Variationen var på liknande låga nivå som vissa kraftigt hotade arter. Forskarna kunde också visa att storleken på populationen haft en nedåtgående trend under mycket lång tid.


De senaste decennierna har det skett en stor teknisk utveckling av nya typer av genetisk metodik, något som nu också börjar få genomslag för studier i bevarandebiologi. Forskarna bakom den aktuella studien, som publicerades i tidskriften Conservation Biology i slutet av förra året, har kartlagt hela genomet (arvsmassan) hos skandinavisk järv. Kartläggningen gav dem information om både järvens populationshistoria och biologi.

DNA från 11 svenska och norska järvar analyserades och forskarna kunde se att variationen i DNA hos järvarna var mycket låg. Den var bland de lägsta som hittills registrerats hos vilda däggdjur och i nivå med kraftigt hotade arter som tasmansk pungdjävul och gepard. Dessutom kunde forskarna se att minskningen i antal järvar har pågått under lång tid. En låg grad av genetisk variation kan få allvarliga negativa konsekvenser för populationens överlevnad både på kort och lång sikt. Det kan finnas en ökad risk för inavelsdepression och förmågan till evolutionära anpassningar kan minska.

– Vi hade indicier från tidigare studier som tydde på att den genetiska variationen hos skandinaviska järvar är låg. Men att den genetiska diversiteten var så pass låg som vi nu fann är ändå förvånande. Det kan betyda att stammen är mer sårbar för miljöförändringar än man tidigare trott, säger Robert Ekblom, institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.

Figuren visar graden av genetisk variation (”heterozygosity level”) i förhållande till populationsstorlek för ett antal stora rovdjur. Den skandinaviska järven (wolverine) placerar sig långt ner i diagrammet, vilket visar på låg variation.

 

Publikation

Ekblom m. fl. 2018 ”Genome sequencing and conservation genomics in the Scandinavian wolverine population” Conservation Biology, Volume 32, No. 6, 1301–1312.

Johan Edin

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev

FÖLJ UPPSALA UNIVERSITET PÅ

facebook
instagram
twitter
youtube
linkedin