Idéerna bakom rasbiologin i Uppsala
För hundra år sedan inrättades Rasbiologiska institutet i Uppsala. Det blev möjligt genom flera års kampanj av inflytelserika forskare och politiker som trodde på de nya idéerna om förbättrad folkhälsa. Men i takt med nazismens genomslag i Tyskland förlorade rasbiologin sitt anseende i Sverige. Det berättar Sven Widmalm, professor i idé- och lärdomshistoria, i Forskarpodden.
Foto: David Naylor
Lobbyverksamheten för att inrätta ett rasbiologiskt insitut pågick i flera år och drevs bland annat av Herman Lundborg (som sedan blev föreståndare för Rasbiologiska institutet i Uppsala. Ett huvudargument som fördes fram var att man genom att kartlägga olika grupper i den svenska befolkningen skulle förbättra folkhälsan.
– Hotbilden var degeneration, att det genetiska materialet i Sverige skulle försämras, men degenerationsfaran kopplades nog för de flesta mera med klassfrågan än med samer eller invandrare som det inte fanns så mycket av vid den här tiden, säger Sven Widmalm.
Vad kom då de här idéerna ifrån? Genetiken var en ny vetenskap att den ännu inte fått sitt namn. I början av 1900-talet återupptäcktes den mendelska genetiken och började tillämpas först inom växtförädling och sedan inom medicin. Herman Lundborg var en pionjär på det området.
Rötter i kolonialismen
När det gäller det stora intresset för olika raser och idéerna om den nordiska rasens överlägsenhet finns rötterna i den fysiska antropologin och i kolonialismen. Man brukar säga att dessa idéer "låg i tiden", men den förklaringen räcker inte, menar Sven Widmalm.
– Att de här sakerna låg i tiden berodde i stor utsträckning på de här herrarna och vad de sysslade med, hur de drev sin propaganda och det politiska stöd de fick. Det politiska stödet i Sverige blev ju inte helhjärtat men i Tyskland råkade de få en regim som baserade en stor del av sin ideologi på rasbiologiska tankar så där blev stödet mycket, mycket större.
Annica Hulth