En trilobits sista måltid avslöjad

Under de 270 miljoner år som trilobiterna fanns utvecklades över 20 000 trilobitarter. Deras historia började under den geologiska tidsperioden kambrium för ungefär 520 miljoner år sedan och varade fram till för 252 miljoner år sedan då den geologiska tidsperioden perm avslutades med det största massutdöendet som hittills ägt rum på jorden.

– Men trots att det hittats enorma mängder fossil har forskarna fram till nu bara kunnat göra kvalificerade gissningar om vad de åt. För att kunna se sådant behövs ett exemplar med bevarat maginnehåll, säger Per Ahlberg, professor i evolutionär organismbiologi vid Uppsala universitet och den som lett studien.

­Innanmäte i detalj

Nu har ett sådant fossil hittats. Per Ahlberg och kollegor har studerat ett exemplar av trilobitarten Bohemolichas incola. Just den här individen levde i Tjeckien för cirka 465 miljoner år sedan, under mitten av den geologiska tidsperioden ordovicium. När den undersöktes med hjälp av avancerad synkrotrontomografi framträdde dess innanmäte i detalj och dess sista måltid kunde avslöjas. Maginnehållet bestod av skaldelar från andra marina varelser däribland musselkräftor, musslor, tagghudingar och hyoliter – ryggradslösa djur som fanns under den här perioden med som sedan länge är utdöda.

Forskarna tolkar fyndet som att Bohemolichas incola var en okräsen asätare som åt vad den råkade stöta på i form av döda eller levande djur som lätt föll isär eller var tillräckligt små för att sväljas hela.

– Den verkar ha glufsat i sig stora mängder mat väldigt fort, möjligen som en förberedelse för att ömsa skal. Vissa leddjur gör liknande saker idag, säger Per Ahlberg.

Begravd i gyttjeskred

Skalresterna i maginnehållet har inte etsats av magsyra, vilket tyder på att mag-tarmkanalens inre miljö inte var sur som hos oss utan hade mer eller mindre neutralt pH-värde. Det är också fallet hos nutida leddjur som t.ex. krabbor, så det här kan vara ett urgammalt arv bland leddjuren.

För just den här trilobiten fick livet ett tvärt slut när den begravdes levande, uppochnedvänd, i ett gyttjeskred. Efter att den dött blev den mat till andra asätare. I fossilet finns nämligen gångar där andra djur grävt sig ned genom sedimentet för att förse sig av mjukvävnaderna inne i kroppen. Själva magen ratade de dock. Forskarna menar att det tyder på att förhållandena inuti trilobitens matsmältningssystem var skadliga och att enzymaktivitet kan ha pågått därinne.

Åsa Malmberg