Starka och viktiga berättelser från vården

Josef Järhult tar emot i sitt kontor på Akademiska sjukhuset. Numera är han, utöver infektionsläkare och professor, också prefekt vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet. Samtalet vi ska ha den här dagen kommer dock, precis som årets Olof Rudbeckdag, att inrikta sig på en tid då de två förstnämnda rollerna stod i fokus, nämligen tiden för coronapandemin.

– Årets tema på Olof Rudbeckdagen är viktigt för att det innebär en möjlighet att reflektera över vad det egentligen var som hände och hur vi hanterade situationen. Det har forskats, pratats och skrivits mycket under åren som pandemin var mest aktiv och direkt efter, men sedan uppstod det – fullt förståeligt – en viss mättnad. Nu tror jag tiden är rätt för att lyfta ämnet igen, dels för att prata om lärdomar och dels för att starta någon form av kollektiv bearbetning, säger Josef Järhult.

Vård- och patientberättelser i fokus

Till vardags delar han sin tid relativt lika mellan klinisk verksamhet i patientmiljö å ena sidan och med forskning och undervisning om infektionssjukdomar å andra sidan. Under Olof Rudbeckdagen kommer alla delar av Josefs yrkesverksamhet att komma fram. Hans föreläsning ”Virus som smittar mellan djur och människor – vad kan ha hänt i Wuhan?” kommer att avhandla vad som händer när virus sprids mellan djurarter och mellan djur och människor – vad som krävs av viruset för att korsa artbarriärer. Under programpunkten ”Svårt sjuk i Covid-19 – skildringar från patient och personal vid Akademiska sjukhuset”, kommer Josef att vara moderator.

– Jag tror att det finns ett allmänintresse och en nyfikenhet kring hur allt upplevdes inifrån vården, både från patienterna och oss i personalen. Här kommer det att bli en mer praktisk inblick i vad som fungerade, vilka utmaningarna var och upplevelsen var för patienterna. Finns det något vi kan ta med oss till andra svåra situationer som uppstår eller till vårt dagliga arbete? Det är sådant som kommer lyftas under diskussionen, säger Josef Järhult.

Hjälpte kollegorna – från andra sidan jorden

Berättelser inifrån vården har Josef gott om. Men de har inte sin början vid samma tidpunkt som för resterande personal på Akademiska sjukhusets infektionsklinik.

– Starten var lite annorlunda för mig. Jag och min familj flyttade till Australien 2019 för att jag skulle göra ett forskningsutbyte. Jag var tillfälligt hemma i Sverige strax efter årsskiftet 2020 när rapporterna började komma in om att viruset kanske spridits utanför Kina och då började ju funderingarna komma: Vart är vi på väg nu? Borde jag verkligen flyga internationellt nu, eller kanske fokusera på att få hem familjen istället?

Josef valde att flyga tillbaka till familjen, viruset spred sig sedan globalt och Australien stängde ner landet betydligt hårdare än vad Sverige gjorde. Han började bli frustrerad över att inte kunna hjälpa kollegorna på Akademiska sjukhuset som slet hårt, men det skulle visa sig att det fanns en möjlighet att göra det från andra sidan jorden.

– Det var min fru som kom med den fantastiska idén: ”Kan du inte svara i telefon?”. Det visade det sig att jag kunde. När klockan blev tolv på natten i Sverige ringde den då utarbetade infektionsbakjouren till mig och lämnade över, så att jag kunde sköta bakjouren under några timmar när det var dag hos mig i Australien. Det blev en väldigt bra lösning så att de hemma i Sverige kunde vila och jag kunde hjälpa till på distans, berättar Josef.

Helt nya arbetssätt

I juni 2020 avslutade han och familjen sin vistelse i Australien några månader tidigt och flög hem till Sverige och kom därmed närmre viruset ”på riktigt”.

– Då klev jag in i det kliniska arbetet på sjukhuset och fick ta del av något helt nytt. Normalt sett har vi 20–29 platser på infektionsavdelningen. Plötsligt var det hundratals inneliggande patienter, varav många var svårt sjuka. Det innebar att vi fick börja arbeta på helt nya sätt och att nya specialiserade covidavdelningar öppnades. Vi som infektionsläkare mer fick rollen som konsulter och att svara på frågor från olika delar av sjukhuset. Vi skaffade fler högflödesapparater för syrgas och infektionsavdelningen blev en slags intermediäravdelning för de svårast sjuka som ändå inte behövde skickas till intensivvården, minns Josef Järhult.

Samtidigt som arbetet var slitsamt, fanns det ändå ett ljus i mörkret som bestod i att det gick att skapa ett helt nytt system för en helt ny – och akut – situation.

– Klart att det var väldigt jobbigt, kanske framför allt för sjuk- och undersköterskorna. Det var så väldigt mycket som plötsligt handlade om logistik och plats, men det var så fascinerande att det gick att skapa ett system som ledde till att vi kunde möta vårdbehovet som fanns. Personligen uppfattade jag aldrig att vi hamnade i en situation där vi tvingades välja vem av två patienter som skulle få viss vård.

Dominerande känsla av stolthet

Även om vårdbehovet möttes så fanns det också många tillfällen där vården helt enkelt inte räckte till. Fram till och med den 14 september i år hade 653 personer dött i covid-19 i Uppsala län sedan pandemin startade, enligt statistik från Socialstyrelsen. Det är med blandade känslor som Josef Järhult kan se tillbaka på den intensiva tiden.

– Som verksamhet inom vården drabbas man av många olika människoöden och självklart påverkas även vi av det. Såhär i efterhand kan jag känna att det var synd att vi exempelvis inte visste från början att behandling med kortison var effektivt, för det kunde ha räddat fler. Trots allt är ändå den dominerande känslan en av stolthet över att vi hjälpte så många trots att vi navigerade i det okända. Vi lärde oss och blev bättre och bättre för våra patienter hela tiden och det är jag stolt över, att vi kunde ge den vården som vi gjorde, trots allt som var nytt, avslutar Josef Järhult.

Robin Widing