Invigningstalet hölls av Carina Burman

Invigningen av jubileumsveckan i Uppsala inleddes med tal av arrangörerna, först Uppsala universitets rektor Anders Hallberg, som talade om forskningens drivkraft. Den nyfikenhet som präglade Linné är densamma som dagens forskare känner inför dagens olösta frågor, menade han.

Uppsala kommunfullmäktiges ordförande Lars Bäcklund betonade vikten av den samverkan som präglat jubileumsförberedelserna och Linnésällskapets vice ordförande Eva Willén och SLU:s rektor Lisa Sennerby Forsse talade om Linnés aktualitet i frågor kring biologisk mångfald och hållbar utveckling.

En ensemble ur Orphei Drängar hyllade våren, och folkmusikgruppen Väsen musik framförde musik inspirerad av den man fann i Linnés vevpositiv från Hammarby, när det renoverades. Konferencier vid invigningen var Annika Windahl Pontén, projektledare för Linnéjubileet vid Uppsala universitet.
Det blev också premiärvisning av utställningen ”Linné2007 i Uppsala. Carl von Linné – människan och mångfalden i naturen”, även den i Linneanum. Syftet med utställningen, som pågår fram till den 15 september, är både att ge information om Linné och att visuellt visa på den mångfald som finns i naturen. Det bemannade informationscenter öppnades för sommaren.

Läs Carina Burmans tal:

Det är dags för födelsedagsfest. Om ett par dagar fyller Carl Nilsson Linnaeus 300 år. Vi känner honom som Carl von Linné, den store naturforskaren – en sådan naturforskare som vi lekmän kan begripa, en människa som stiger ut i Guds fria natur och tolkar naturens språk för oss fåkunniga.
År 1641, hundra år före Linnés gotländska resa, skrev Lars Wivallius sin klagevisa över den kalla våren: ”EEn torr och kall Wåhr, gör Sommaren kort, / Och Wintrens föda fördrifwer”… I naturens skönhet ser poeten, liksom Linné, en gudomlig hand, inte en slump, och den ovanliga kylan visar att något inte står rätt till i världen. Och poeten ber om varm sommar, med växtlighet, handel och kärlek:

Lät Gräset blij blött, och Blomsteren skiön,
Lät dantza lilla Lekatten,
Lät flächta oss sött, widt vth vppå Siön,
Lät skönt Wäär blåsa på Hatten,
På Ängen, giff Sängen,
I Gräset grön,
Åth them som färdas om Natten.

En sådan vår kunde man hoppas på, om man likt Linné gjorde långa och mödosamma resor i forskningssyfte. Från hästryggen verkade han lägga märke till allt. Som när han 1732 började sin lappländska resa och red ut genom Svartbäckstull här i Uppsala:


När jag var kommen utanför norra tullport, viste sig strax lerjorden […]. Jag såg allestädes om vägen stomärrar gå i bet med sina små unga föl, admirerandes deras långa ben […]. En sorts mossa […], vilken även synts på slottsbacken, beskrevs. Gässen gingo även här med sina små gula ungar; kuriöst är att observera, det alla gässungar, strax de kläckta äro, äro gula, vad kulör de då sedan bekomma, men den gula gemenligen bortmista. På högra handen lämnade vi GAMLA UPPSALA, med de 3 sina stora ättebackar.

Tingen omkring honom tycks fyllda med betydelse, och alla är av samma vikt – alltifrån de långbenta fölen till fornminnena. Hans bruna ögon spelade ständigt över naturen, ned i dikesrenen, över fält och hagar, upp i träd och bort över berg. Iakttagelserna fäste han sedan på papper.
Linnés språk är värt att lägga märke till. Det sägs att lärarna på gymnasiet såg honom som ett hopplöst fall, men det kanske säger mer om den tidens skolor än om eleven. Som ung fascinerades Linné av växter, men som vuxen skribent odlade han även språkets trädgård. Den odlingen tänker jag dröja vid. I sin lappländska skildring räknar han upp allt han har med sig, väska, bössa och en skjorta till ombyte, samt förstås en ”plånbok”, den tidens anteckningsbok.

Med detta reste jag från UPPSALA stad den 12 maj 1732, som var en fredag, kl. 11, då jag var 25 år gammal på ett halvt dygn när. Nu begynte hela marken fägna sig och le, nu kommer sköna Flora och sover hos Febus:

Bättre kan man knappast inleda en resa – eller en reseskildring. I naturen såg Linné inte bara hästar och mossor, utan också mytens och litteraturens gestalter: Flora, den romerska blomstergudinnan, och Febus, som samtidigt var solguden och diktarguden Apollon. Passagen avslutas med ett latinskt citat om Venus, kärleksgudinnan, som sätter igång naturens blomning. Vi är inte långt från Wivallius klagevisa. Jordens fruktbarhet är sommarens syfte.
Idag är det nästan precis 275 år sedan Linné gav sig ut på sin första resa, för att studera Sveriges natur. När tjugofemåringen red ut genom tullporten, med massor av ambitioner i ränseln, hoppades han antagligen på att bli en stor vetenskapsman, gift och far, kanske också älskad professor vid Uppsala universitet. Däremot anade han knappast att han skulle prisas som författare. ”Icke är jagh född någon Poët, men någorlunda Botanicus”, påstod han några år tidigare i en dedikation. I båda fallen var han blygsam i överkant.
Linné såg naturen som en resurs och sökte under sina resor efter nya naturtillgångar. Det var självklart i frihetstidens Sverige. Han trodde på vetenskapen och förnuftet; han älskade naturen, han respekterade, såg och skildrade den. Länge trodde man att Linné skrev på måfå, klottrade ned vad som föll honom i sinnet. I själva verket skrev han ständigt om, gjorde många utkast och bearbetade sin stil. Den ordning som fanns i hans botaniska system rådde också i skrifterna. Hans sätt att uttrycka sig är mycket speciellt – det skiljer sig från andra lärde, men också från tidens poeter. Meningarna är ofta korta och tycks först okomplicerade, särskilt som han alltid går rakt på sak. Han skriver litegrann som en predikan – kanske inte för att han omedvetet gjorde som pappa, utan för att den som har något angeläget att kungöra gärna lånar en effektiv form. Därför använder han gärna uppräkningar och paralleller – som när han i ett tal 1739 beskriver människans höghet:

Vi hafvom ej fått den styrka som Elefanten, men vettet lärt tämja den starkaste.
Vi hafvom ej fått framfötter att grafva genom jorden som Mullvaden, men eftertanken lärt genomgrafva hårda hälleberget.
Vi hafvom ej fått fenor och spof som Fiskarne, dock har vår hjärna lärt oss simma till bägge Indierna.
[…]
Vi hafvom ej fått ögon skarpa som en Lo, men omtanken lärt genom tuben se fläckar i planeterne och genom microscopen se ådror i lusen.

Man kan nästan sätta fingret var som helst i Linnés skrifter och hitta något minnesvärt. Som mycket ung beskriver han blomman Andromeda:

Jag såg, huru hon, förrän hon utslår, är helt blodröd, men då hon blommar, bliva bladen helt livfärgade. Jag tvivlar någon målare finnes [som kan] sätta de behagligheter på en jungfrus bild och med sådana skönheter bepryda dess kinder. Inget smink har ännu hint dit.

Och i ett rektorstal, så sent som 1772, liknar Linné olika växter vid sin tids samhällsklasser och ser gräsen som förtryckta bönder: ”I sin simpla dräkt utgöra de allmogen, de äro de mesta och skatta mest, böja sig bäst, ehuru de dagligen trampas och plågas.”
Linné var en framgångsrik mästare i språkets trädgård, och ibland låter reseprosan förunderligt lik poesi. Så finns också förbindelselänkar mellan Linné och den svenska naturlyriken. Jag nämner bara ett exempel – nobelpristagaren Harry Martinson, död 1978, 200 år efter Linné. I diktsamlingen Passad från 1945 skriver han:

När allt gräs mejas ner och volmas till hö,
då tystnar göken för året,
då kommer hans talande tystnad.

Det låter märkvärdigt linneanskt, som ett citat ur reseskildringarna från Västergötland eller Gotland. Nittonhundratalspoesi och rytmisk frihetstida prosa står ibland varandra förunderligt nära.
Nu är det vår. Natur och människor förbereder sig för sommaren. I natt hade studenterna vårbal, och på vägen hit mötte jag två stycken, som fortfarande var festklädda, tydligen på väg till en sen frukost. Nu har björkarnas grönska tätnat, syrenernas klasar är tunga och doftande och solen känns het när den skiner. Avslutningar, sommarfester och kanske också bröllop närmar sig. Det är ju kärlekens tid. Inte att undra på att man vill hylla – först och främst förstås vårbarnet Linné, men också våren och sommaren själv – de fagra blomsterängar, och åkrens ädla säd, de rika örtesängar, och lundens gröna träd… Linnéveckan inleds nu – en verklig blomstertid, med lust och fägring stor! Jag förklarar härmed Linnéveckan invigd!
Carina Burman