Sill och skarpsill – havets silver som blev till sand

KRÖNIKA

8 december 2021

Olika sorters inlagd sill i glasburkar

Sill och skarpsill är en livsmedelsresurs som förtjänar ett bättre öde än att bli fiskmjöl, skriver Leif Andersson

KRÖNIKA. Min passion är att förstå den genetiska bakgrunden för utveckling av biodiversitet och ser gärna att vår forskning omsätts till ett mer hållbart nyttjande av den fantastiska resurs som sill och skarpsill utgör, skriver Leif Andersson, professor i funktionsgenomik.

Leif Andersson
Leif Andersson, professor i funktionsgenomik.
Foto: MIkael Wallerstedt

Sill är ju ett välkänt inslag på de förestående julborden. Skarpsill är en mer småväxt nära släkting till sillen som vi använder för att göra ansjovis, en huvudingrediens i Janssons frestelse. Sillen har under tusentals år varit helt avgörande för livsmedelssäkerheten i Sverige och vi skulle inte ha varit det land vi är idag utan den rika tillgången på sill och strömming under den tid då livsmedelsimporten var mycket begränsad.

För närvarande fiskas det cirka 100 000 ton sill och cirka 50 000 ton skarpsill per år i Sverige. Omkring 75 procent av denna fångst säljs för 2 kronor per kg för produktion av fiskmjöl. Havets silver har blivit till sand. Detta är en anomali vi behöver ta itu med under en tid då vi söker med ljus och lykta efter mer klimatsmarta livsmedel. Sill och skarpsill innehåller högvärdigt protein och omega-3-fettsyror, en livsmedelsresurs som förtjänar ett bättre öde än att bli fiskmjöl.

Den forskning vi bedriver på sill och skarpsill har både givit ny spännande kunskap om hur arter anpassar sig till sin miljö samtidigt som den resulterat i nya metoder för att utveckla ett mer hållbart nyttjande av denna förnämliga resurs. Vår forskning har visat att den enorma mängden sill som finns i Atlanten och Östersjön kan delas upp i många lokala bestånd som visar en mycket tydlig genetisk anpassning till sin miljö. Ett exempel på detta är att ett par hundra gener särskiljer vår Östersjösill (strömmingen) från Atlantsillen.

Sillen är en total kontrast till den europeiska ålen som utgör en enda panmiktisk population i Europa och Nordafrika. Vi tror att förklaringen till detta är att sillen leker under mycket skiftande miljöbetingelser (till exempel temperatur, salthalt, ljusförhållanden) medan ålen leker under mycket likartade förhållanden i Sargassohavet. Leken och den tidiga utvecklingen är de mest känsliga faserna under fiskens liv.

Vår forskning kan bidra till ett mer hållbart nyttjande av sill och skarpsill på två sätt. Vi har identifierat tusentals genetiska markörer som kan användas för att monitorera lokala bestånd och bättre säkerställa att de inte kollapsar på grund av överfiske. Dessutom har vi som ambition att identifiera bestånd med låg halt av miljöföroreningar (dioxin) och som lämpar sig mycket bättre som livsmedel än för produktion av fiskmjöl. Min förhoppning är att vi under kommande år får se en större användning av sill och skarpsill i matlagningen och inte bara som delikatesser på julbordet. God Jul!

Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi.

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev



Senast uppdaterad: 2022-06-02