Så drabbades samerna av den rasbiologiska forskningen

8 december 2021

Samisk flagga

Den samiska flaggan som hissades första gången 1986.

Rasbiologiska institutets arbete med att kategorisera folkgrupper i olika raser och värdera dem sinsemellan baserades på jämförelser mellan personer som ansågs representera olika raser. Ett särskilt stort intresse riktades mot den samiska befolkningen i egenskap av att vara Sveriges enda urfolk.

–  Jag skulle säga att det var väldigt stort fokus på samer och att samer var deras främsta studieobjekt. Men det fanns andra grupper också som romer, resandefolk, judar och finnar som undersöktes. Det handlade om att skapa bilder om vad som är svenska ideal. Vad är svenskhet? säger May-Britt Öhman, som är forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR).

I Rasbiologiska institutets arbetsmetoder ingick att detaljerat beskriva och dokumentera olika människor genom bland annat skallmätningar och fotografering med och utan kläder.

–  Det är klart att det är traumatiserande att bara utsättas för nakenfotografering. Det var barn, äldre och många var djupt religiösa. Att då behöva ta av sig kläderna inför andra är traumatiskt, säger Carl-Gösta Ojala som är arkeolog och forskar om samernas historia.

Carl-Gösta Ojala
Carl-Gösta Ojala, vid institutionen för arkeologi och antik historia, forskar i samernas historia.
Foto: Mikael Wallerstedt

Att människor kunde kategoriseras i raser var en uppfattning som fanns vid den här tiden och var i sig inget unikt för Rasbiologiska institutet. Samerna betraktades som exotiska och utan förmåga att utvecklas och klassades därmed som lägre stående.

–  Hela idén med lägre stående befolkningar sätter djupa spår i människor som känner sig mindre värda och de har fått sin kultur marginaliserad, säger Carl-Gösta Ojala.

Förlorade rätten till sin religion

Statens inskränkningar i den samiska kulturen var inget nytt. Under 1600-talet förlorade samerna rätten till sin religion, men kunde som goda kristna få höga poster i samhället. Under slutet av 1800-talet började imperialistiska och nationalistiska idéer få allt starkare fäste i Europa och Sverige. En följd av det var ett växande intresse för rasbiologi. Industrialiseringen skapade också ett behov av att utnyttja de rika naturtillgångarna i Norrland.

– Samtidigt som man började exploatera ännu kraftigare både vad gäller skogsbruket och malmförekomsterna och man började planera för vattenkraften skedde en förändring i synen på samerna, berättar May-Britt Öhman som bland annat forskar på miljö- och teknikhistoria och hur det påverkar urfolk.

May-Britt Öhman
Det ökade intresseet för att utvinna naturtillgångarna i norra delen av landet bidrog till en förändrad syn på samer, säger May-Britt Öhman som bland annat forskar i miljö- och teknikhistoria. Foto: MIkael Wallerstedt

Det var under den här tiden renbeteslagen klubbades igenom och som bestämmer att enbart samer som tillhör en sameby har rätt att äga renar.

– Alla andra samer förlorar rätten att ha renar. Det handlar också om samiska rättigheter som renbetesmark, jakt och fiske. Det var statlig kontroll att dela in folk i grupper. De som levde i fjällen och höll på med renskötsel ansågs vara äkta samer. Barnen skulle inte få samma utbildning som andra barn utan för dem startades särskilda nomadskolor. Renskötande samer fick inte bygga hus utan skulle bo i traditionella kåtor. Samer som hamnade utanför och inte hörde till en sameby utsattes för en assimileringsprocess för att bli svenskar. Det gällde också den tornedalska befolkningen. De fick inte prata sitt språk i skolan och många förlorade sitt språk på grund av skolpolitiken, säger Carl-Gösta Ojala.

Anatomisk forskning

Parallellt växte också intresset för anatomisk forskning fram. Kranier och i viss mån skelett samlades in, ofta uppgrävda från samiska begravningsplatser. På Uppsala universitet var det i huvudsak anatomiska institutionen som samlade kvarlevor, och då främst skallar, som användes för medicinska studier om människokroppen.

 – De användes i undervisning och i kranieforskning. Det var en del av den rasintresserade forskning där man mätte och jämförde för att för att undersöka föreställda likheter och skillnader mellan människor. Det var nationalistisk forskning som handlade om att förstå svenska folkets ursprung och hur relationen med andra folk såg ut, berättar Carl-Gösta Ojala.

2007 krävde sametinget att alla samiska kvarlevor ska återlämnas och återbegravas vilket stöds av  internationell rätt. Uppsala universitet har fortfarande samlingar med samiska mänskliga kvarlevor från de gamla anatomiska samlingarna. Carl-Gösta Ojala poängterar att den viktiga frågan är vem som ska ha rätten att bestämma över kvarlevorna i de gamla anatomiska samlingarna och att samerna ska ha rätt till sitt kulturella arv.

Överraskande resultat

Hur det här ska gå till finns inga tydliga bestämmelser kring. Kan forskare till exempel innan återbegravning få undersöka skelettdelarna som skulle kunna öka kunskapen om samernas historia? En del av kvarlevorna från universitetets samlingar förvaras på Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum. Det handlar bland annat om ett antal skelett som grävdes upp på  Rounala kyrkogård, norr om Karesuando, 1915. När forskare i nutid tilläts undersöka dessa blev resultaten överraskande.

– De var äldre än man trodde. När de grävdes upp antogs de vara tidigast från slutet av 1500-talet, men dateringen sträcker sig ända till medeltiden och därför finns också förmodligen influenser från Norge. Det är ny kunskap vi inte hade fått annars, säger Carl-Gösta Ojala.

Nyligen begärde Ájtte regeringens godkännande att få återlämna kvarlevorna så att de kan återbegravas.

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev



Senast uppdaterad: 2022-06-02