Uppskjutandets pris

KRÖNIKA

21 mars 2022

Person håller i en mobiltelefon och har en bok framför sig.

Hur många låter sig inte distraheras av mobilen då och då?

KRÖNIKA. Att mot bättre vetande skjuta upp det som behöver göras kan nog alla känna igen sig i. För vissa individer kan dock problemen bli så pass stora att det går ut över hälsa, välbefinnande och påverkar självbilden negativt. En grupp som framför allt har svårt att komma till skott med saker är universitetsstudenter, skriver Alexander Rozental universitetslektor vid institutionen för psykologi.

Alexander Rozental
Alexander Rozental universitetslektor vid institu-
tionen för psykologi. Foto: Mikael Wallerstedt

Prokrastinering har snabbt blivit ett ord på mångas läppar, trots att det inte är så lätt att uttala på svenska. Inom psykologi definieras det som att ”medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan ge negativa konsekvenser”. Med andra ord att medvetet välja en aktivitet framför någon annan, trots att det får följder längre fram. Beteendet förklaras av både inlärningspsykologiska faktorer och hur vi bearbetar information.

Enligt rådande modell prokrastinerar vi på grund av lågt eller otydligt värde för vår aktivitet, låg förväntan att nå detta värde, lång tid mellan handling och resultat, samt hög impulsivitet – att inte kunna vänta på en belöning. Ett exempel är pensionssparande som ung, där vi har svårt att se vad sparandet innebär, låg tilltro att kunna påverka utfallet, lång fördröjning till dess att pensionen blir aktuell och en tendens att vilja göra av med pengarna nu på en gång.

En grupp som ofta har problem att få saker och ting gjorda är universitetsstudenter. Undersökningar gjorda i engelskspråkiga länder pekar på att uppemot hälften av de tillfrågade betraktar prokrastinering som besvärligt och något de vill lära sig hantera bättre. Dessvärre är siffror av detta slag svåra att tolka då de sällan försökt att dra en gräns mellan ett mer vardagligt uppskjutande och när det orsakar problem.

Forskning jag själv har genomfört vid Uppsala universitet har dock studerat detta närmare och mer systematiskt genom en enkät bland landets universitetsstudenter. Fynden pekar på att ungefär en tredjedel upplever så stora svårigheter att de överväger att söka hjälp. Denna grupp besväras också i större utsträckning av ångest och depression, liksom lägre livskvalitet.

Unikt för denna forskning var även möjligheten att kvalitativt analysera svaren på öppna frågor om vilka negativa konsekvenser prokrastineringen var förknippat med. Det visade sig att fysiska bekymmer var vanliga, med tonvikt på stress och ångest, såsom spändhet. Desto mer intressant var emellertid de psykiska besvären. Återigen kom svaren att domineras av stress och ångest, exempelvis att känna oro inför att inte hinna bli klar. Samtidigt var det många som rapporterade att deras självbild påverkades negativt, med starka inslag av självkritik, ånger, frustration och upplevelsen av att inte vara tillräckligt bra. Detta kan tolkas som att prokrastinering inte bara ger upphov till stress under tiden saker skjuts fram, utan att bristande framsteg också bidrar till självtvivel, nedstämdhet och sämre tilltro till sin egen förmåga.

Prokrastinering ställer förstås också till det för studierna i sig. Svårigheten att komma till skott med tentaplugget eller att slutföra en inlämningsuppgift påverkar både möjligheten att bli klar med sin utbildning och kan få ekonomiska konsekvenser genom uteblivna studiemedel. Att ge stöd i tid kan alltså vara positivt för såväl hälsa och välbefinnande som att bli klar med sin utbildning.

Jag har tillsammans med kollegor tidigare utvecklat och prövat psykologisk behandling med goda resultat, bland annat i form av gruppträffar för universitetsstudenter. Metoden bygger på en terapiform som kallas kognitiv beteendeterapi, där individen lär sig att stanna kvar i obehaget förknippat med studierna, skapa fler och mer konkreta mål och avlägsna distraktioner. Många delar är knappast revolutionerande, utan sådant de flesta vet är hjälpsamt. Hos en del personer, särskilt hos de som är nya på en högskola, saknas dock dessa färdigheter. Handledning av en behandlare och samtal med andra i samma situation kan få individen på rätt bana.

Samtidigt finns det mycket vi som kursansvariga och lärare kan behöva ändra på. Det går exempelvis att ifrågasätta kursupplägg med mycket egen inläsning och en stor tenta på slutet. I en känd studie på området av beteendeekonomen Dan Ariely visade det sig att det bästa sättet att motverka prokrastinering bland universitetsstudenter var återkommande uppgifter med fasta tidpunkter för inlämning, såsom en sak i veckan under en månads tid.

Desto sämre gick det när individen själv fick bestämma sina deadlines och enbart förlita sig på uppgiften med stort U vid kursens sista dag. Utöver tydliga och tätare kunskapskontroller kan det dessutom vara bättre att komplettera frihet under ansvar med ansvar inför andra, såsom grupparbete eller att ha någon form av regelbunden avstämning. Precis som Dan Ariely fann betyder detta emellertid inte att universitetsstudenterna uppskattar ett sådant kursupplägg – tvärtom vill de helst välja själva hur de ska jobba – men det ser i alla fall till att studierna blir gjorda. I tid.

Alexander Rozental, universitetslektor vid institutionen för psykologi, Uppsala universitet

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev



Senast uppdaterad: 2022-06-02