Vad är en medborgare?
Vad är det som avgör vem som är medborgare och vem som inte är det? Svaret är att det i många fall är ganska godtyckligt, vilket kan få stora konsekvenser för demokratin, menar Patricia Mindus, docent i praktisk filosofi.
Hon leder det nya tvärvetenskapliga projektet ”Exploring citizenship” som är ett samarbete mellan jurister, statsvetare, filosofer och teologer vid Uppsala universitet. Tillsammans med Anna Sara Lind, Jonas Hultin Rosenberg och Johan Wejryd ska hon bland annat forska kring rösträtt, en högaktuell fråga i dag när allt fler människor rör sig över gränser samtidigt som politiska beslut påverkar många utanför territoriellt avgränsade stater. Det ställer nya krav både på demokratiskt tänkande och på rättsstatens grunder.
– Medborgarskap är ju själva grundbulten i en demokrati. Det gäller rösträtten, men även att delta i det demokratiska samtalet mellan valen. Här finns det en asymmetri: det finns icke-medborgare som på olika sätt är delaktiga i samhället och det finns medborgare som inte är det, som kanske flyttat för länge sedan. När stater bestämmer vem som blir medborgare kan det bli väldigt godtyckligt utifrån ett demokratiskt perspektiv.
Reglerna kring medborgarskap varierar mycket mellan olika länder och över tid. Från 1980-talet och framåt har det skett många förändringar utan att det väckt så mycket politisk diskussion, menar Patricia Mindus.
– Reglerna som gäller medborgarskap är av författningsmässig natur, eftersom de har en inverkan på statens konstitutionella identitet. Hur många och vilka som är medborgare i en stat används för att fastställa statsskicket, om det är en demokrati eller ej. Trots det läggs tolkningen av medborgarskapsreglerna ofta på gräsrotsbyråkrater i statsförvaltningen.
För Patricia Mindus är projektet en spin-off av forskningen som Wallenberg Academy Fellow. Hon leder sedan tidigare en forskargrupp som undersöker skön och godtycke i migrationspolitiken i EU.
– Det är fascinerande att undersöka varför vi utesluter personer från det politiska medborgarskapet. Det finns undantag, men generellt får man inte rösta om man inte är medborgare i ett land. Varför är det så?
Det finns andra grupper som saknar rösträtt – till exempel minderåriga eller de som saknar full juridisk kapacitet – men det handlar om undantag, motiverade avsteg från regeln om allmän rösträtt.
– När det gäller icke-medborgare är systemet konstruerat på ett motsatt sätt. Då är utgångsläget att de inte ska rösta. Det är en väldigt annorlunda situation, säger Patricia Mindus.
Hennes intresse för dessa frågor väcktes när hon under tio år arbetade som forskare i Turin i Italien och specialiserade sig på demokratiteori vid professor Norberto Bobbios lärostol. Hon har utvecklat den funktionella medborgarskapsteorin som går ut på att vad en medborgare är avgör vem som ska vara medborgare.
– Ett exempel är det europeiska medborgarskapet, som ger rösträtt vid EU-parlamentet. Om Unionsmedborgarskapet ger rätt att rösta i EU valen, hur rimligt är det då att EU inte kan bestämma vilka som räknas som EU medborgare?
Kriteriet för att bli en europeisk medborgare är att ha medborgarskap ett medlemsland, något som medlemsländerna handskas ganska fritt med, berättar Patricia Mindus.
– Vissa säljer det nationella medborgarskapet, andra förnekar det till vissa grupper. Medborgarna på Färöarna, till exempel, är danskar men inte EU-medborgare. De har ett annat pass och andra rättigheter. När det gäller det europeiska medborgarskapet kan man visa rätt tydligt att det finns en obalans mellan vem som är medborgare och vad medborgarskapet består i.
På det här viset ger den funktionella medborgarskapsteorin intressanta lösningar på en rad konkreta problem. Hon tillämpade nyligen teorin för att förklara vad som händer med unionsmedborgare efter Storbritanniens utträde ur EU. Nu är hon aktuell med boken European Citizenship After Brexit (Palgrave, tillgänglig i open access) där hon försvarar demokratiska vägar för att skydda bland annat politiska rättigheter.
– Filosofi bidrar i samhällsdebatten med kreativa lösningar, menar Patricia Mindus som är glad över att boken föranlett två medborgarskapsinitiativ på EU-nivå.
Hennes senaste bok citerades flitigt i somras i Europarlamentets analys av förhandlingarna med Storbritannien.
– Jag hoppas på att sätta rättsfilosofin tillbaka på kartan, inte minst i Uppsala och tror att vi är på god väg att lyckas med det.
Hon syftar på arvet från Axel Hägerström och den skandinaviska rättsrealismen, som också var temat för hennes första bok. Den så kallade ”Uppsalaskolan” är känd ute i världen och lever vidare vid olika universitet.
– Det finns många rättsrealistiska skolbildningar idag, med ett väldigt stort genomslag i den latinska världen. Det är mest bara hemma man tror att det är en historisk företeelse, men det är en stor tradition som är förknippad med Uppsala.
Fakta:
Axel Hägerström levde år 1876–1939 och var professor i praktisk filosofi i Uppsala, mest känd för värdenihilismen. Han var även en sofistikerad rättsteoretiker och inspirationskälla till den skandinaviska rättsrealismen.
Norberto Bobbio är en av 1900-talets främsta demokratiteoretiker, men även en framstående rättsfilosof. Han menade att skydd av mänskliga rättigheter, demokrati och fred utgör delar i samma filosofiska värdesystem.
Läs mer:
Projektet ”Exploring citizenship”
Forskningsprojektet om skön och godtycke i migrationspolitiken
Annica Hulth