Tidigare professorer i medicin och farmaci

Namn: Bengt Meyerson
Professor: medicinsk beteendevetenskap (1988–1998)

Född: 28 september 1933, Stockholm (död 27 oktober 2015)
Föräldrar: Boris Meyerson, Rut Meyerson (född Levin)
Gift med: Harriet Meyerson, fil.kand., miljö- & hälsoskyddsinspektör
Barn: Gabrielle (f. 61), Ulrika (f. 63), Josefine (f. 70)

Curriculum vitae

• prodekan för medicinska fakulteten
  
• prefekt på institutionen för medicinsk farmakologi
  
• styrelseuppdrag: Universitetsbiblioteket, Uppsala datacentral (UDAC), BMC-nämnden, Djuravdelningsnämnden BMC, Uppsalaregionens djurförsöksetiska nämnd, Folkuniversitetets kursverksamhet vid Uppsala universitet, Acta Universitatis Upsalientis.
  
• legitimerad läkare 1963
  
• medicine doktor i farmakologi 1964, docent i farmakologi 1965, universitetslektor i farmakologi 1969

Biografi

Utöver specifika målsättningar, inriktade mot att förstå uppkomst och utveckling av mentala sjukdomar, fanns och finns fortfarande behovet av att finna lämpliga djurmodeller för studier av sådana problemställningar. Efter min vistelse vid Brain research Institute, UCLA, Kalifornien (1966–67), fick jag amerikanska forskningsanslag för att sätta upp ett beteendevetenskapligt forskningslaboratorium vid BMC, Uppsala universitet.

De gängse metoderna för i laboratorium utförda djurexperimentella beteendestudier hade till stor del sina rötter i behaviorismen, reduktionism och i en mekanistisk syn på hur beteende genererades med stark fixering till B.F. Skinners teorier om hur betingning (conditioning)och förstärkning (re-inforcement) styr beteende. Samtidigt vann etologin uppmärksamhet genom Konrad Lorentz och Niko Tinbergens studier.

Utmaningen var att å ena sidan utnyttja djurens naturliga beteende, det vill säga det beteende de visar under naturliga betingelser, framför allt beteende kopplat till reproduktion och överlevnad (riskbedömning, risktagande, födointag). Vi räknade med att den biologiska basen för sådana former av beteende sannolikt är evolutionärt konserverade och skulle därmed ge förutsättningar för att våra rön ägde giltighet över artgränserna. Samtidigt krävde förutsättningarna för att nå validitet att olika beteenden kunde mätas i stabila, upprepbara parametrar.

En ny arena

Multivariat teknik innebär att försöksdjuret exponeras för ett antal stimuli och att man mäter en mångfald av beteendeformer. De första modellerna byggdes upp för att mäta djurets motivation, det vill säga strävan söka social alternativt sexuell kontakt. Vi använde till en början ett batteri av olika tester (labyrinter, barriärer, öppna ytor, för att mäta djurets val eller villighet att nå ett visst mål (social, sexuell kontakt, öppen ljus/mörk area, tillflykt till skyddad plats, föda etc.).

Så småningom utvecklade vi en arena, ”Multivariate Concentric Square Field”, som innehöll olika områden där varje område karaktäriserades av endera risk, skydd, någon form av belöning, stimulerade undersökande eller gångsystem som aktiverade allmän aktivitet.

Gruppens doktorander, ”postdocs” och duktig teknisk personal utvecklade också ett video-dator system och ett program för att överföra direkt observation till dator för registrering. Programmen vidareutvecklades och kommersialiserades av det holländska företaget Noldus.

Den multivariata metodiken krävde tillgång till lämpliga metoder för statistisk analys. Principle Component Analys, utvecklat av bland andra Svante Wold, Umeå Universitet, blev kommersiellt tillgängligt. Själva utvecklade vi den statistiska metoden Trend analys, baserad på icke-parameterisk statistik. Det bör då sägas att mycket av det arbetet skedde under min tid som emeritus, då också angivna beteendemodeller vidareutvecklades och tillämpades i en rad arbeten omfattande mus, råtta, hund och nu senast även omfattar fiskstudier.

Undervisning

Parallellt med min forskning undervisade jag i medicinsk farmakologi på läkar- och biomedicinarprogrammen samt vid forskarutbildningskurser inom försöksdjurskunskap och djurexperimentell beteendeforskning.

Namn: Erik Gylfe
Professor: sekretionsforskning, 1994–2014

Född: 27 maj 1947, Stockholm
Föräldrar: Karl-Erik Gylfe, Karin Gylfe (född Hagström)
Gift med: Annika Scheynius, professor i klinisk allergiforskning, Karolinska Institutet
Barn: Åsa (f. 1972), Per (f. 1975)

Curriculum vitae

• prefekt på institutionen för medicinsk cellbiologi
  
• medicine kandidat 1970, Umeå universitet
  
• medicine doktor i histologi 1974, docent i histologi 1975, Umeå universitet
  
• vikarierande docent i histologi 1976, Uppsala universitet
  
• forskarassistent i histologi 1978, Uppsala universitet
  
• extra ordinarie docent i medicinsk cellbiologi 1982, Uppsala universitet
  
• särskild forskartjänst i experimentell diabetesforskning 1986, medicinska forskningsrådet
  
• Fernströmpriset för yngre forskare 1988
  
• högskolelektor i medicinsk cellbiologi 1993, Uppsala universitet
  
• invald i Kungliga Vetenskapssocieteten 1995.

Styrelseuppdrag

• BMC-nämnden
  
• BMC:s intendenturstyrelse
  
• Medicinska fakultetens jämställdhetskommitté
  
• Uppsala universitets jämställdhetskommitté
  
• Acta Universitatis Upsaliensis.

Biografi

Mina medicinstudier påbörjades i Umeå 1968 med målet att bli preklinisk forskare snarare än läkare. Jag rekryterades snart till histologiska institutionen, som då var Umeås främsta forskningsinstitution, och blev doktorand där direkt efter avlagd medicine kandidatexamen.

Efter disputation 1974 och docentur 1975 accepterade jag erbjudandet att följa Bo Hellman, som fått professuren i Uppsala 1976, för att där bygga upp diabetesforskning kring insulinfrisättningens reglering. Framgångar under 80-talet ledde till 6-årig särskild forskartjänst vid Medicinska forskningsrådet, innan jag erhöll den utlysta professuren i sekretionsforskning 1994. Efter pensioneringen 2014 har jag fortsatt min forskning som emeritus.

Forskning

Doktorandstudier av insulinsekretionen

Min forskarutbildning började med en period vid Max-Planck-Institut für Experimentelle Medizin i Göttingen för lära en mikrokemisk teknik för aminosyrabestämningar. Denna var sedan huvudmetod i avhandlingen som handlade om metabolismens roll vid stimulering av insulinfrisättningen från bukspottkörtelns Langerhanska öar. En viktig upptäck var förekomst av transmittorsubstansen GABA som annars förknippas med nervvävnad.

Kalciumstudier i Uppsala och USA

Efter flytten till Uppsala kom forskningsfokus att ändras från intermediärmetabolism till sekretionens signaltransduktion, där kalciumjonen har en central roll som initiator av insulinfrisättning. Från början studerades flöden av radioaktivt kalcium vilket trots en del tolkningssvårigheter ledde till viktiga resultat. Under 1979 gjorde jag en postdoktoral period vid University of Pennsylvania, Philadelphia som ägnades åt kalciummätningar med fotometrisk teknik. Denna forskning fortsattes sedan i Uppsala med laboratorietillverkad utrustning från USA. Härigenom kunde det visas att glukos inte enbart stimulerar insulinfrisättningen utan även har en temporärt hämmande effekt.

Tekniska genombrott

Ett stort genombrott kom när fluorescerande kalciumindikatorer blev tillgängliga under 80-talet. Till skillnad från tidigare tekniker möjliggjorde dessa indikatorer direkta mätningar av kalcium i cellerna. Genom att bygga om den fotometriska utrustningen från USA för att mäta fluorescens fick vi plötsligt överlägsna förutsättningar för kalciumstudier. Detta ledde inte enbart till ökad förståelse av insulinfrisättningens reglering. Verksamheten kom dessutom att breddas till studier av mekanismerna för frisättning av blodsockerhöjande glukagon och i samarbete med kirurgkliniken det blodkalciumhöjande parathormonet. Ett viktigt steg var att anpassa mättekniken till mikroskopi vilket gjorde att kalciumkoncentrationens förändringar i enskilda celler kunde följas i realtid under mer än en timme. Härigenom gjordes upptäckten att kalciumkoncentrationen oscillerar vilket är bakgrunden till pulserande insulinfrisättning.

När vi i början av 90-talet anskaffat den första utrustningen för digital bildanalys kunde kalcium mätas i många celler samtidigt och deras interaktioner studeras. Efter en period vid Max-Planck-Institut für Biophysikalische Chemie, Göttingen 1992 kunde kalciummätningarna kombineras med elektrofysiologisk patch-clamp teknik och avslöja de biofysikaliska mekanismerna bakom kalciumförändringar.

Sedan jag utnämnts till professor i sekretionsforskning har forskningen allt mer koncentrerats kring diabetesrelaterade hormonstörningar. De tekniska landvinningarna har möjliggjort studier inte enbart av Langerhanska öceller som frisätter insulin och glukagon utan även de som frisätter somatostatin och pankreaspolypeptid. Efter introduktion av totalreflektionsmikroskopi har de enskilda cellerna dessutom kunnat studeras på plats i den Langerhanska ön.

Molekylärbiologiska framsteg

Genom att använda molekylärbiologiskt designade indikatorer baserade på fluorescerande protein har vi under senare år kunnat mäta mycket annat än kalcium i enstaka celler. Det gäller exempelvis budbärarmolekyler som cAMP, ATP, och membranlipider men även fluorescensmärkta proteiners rörelser i celler. Ofta går det dessutom att mäta 2-3 olika saker samtidigt i många olika celler i en Langerhansk ö. Detta har lett till flera viktiga upptäckter. En del har varit ytterst oväntade vilket ifrågasatt rådande uppfattningar och bidragit till ökad förståelse, nya hypoteser och andra forskares matematiska modellering av sekretionsprocessen.

Det blodsockerhöjande glukagonet

Under de senast åren har alltmer tid ägnats åt glukagon som har mycket större betydelse vid diabetes än man tidigare anat. Genom att studera kinetiken av hormonfrisättningen från Langerhanska öar från människa och mus upptäcktes att glukos-stimulerad insulin och somatostatinfrisättning pulserar i samma fas medan glukagonsekretionen pulserar i motsatt fas.Regleringen av dessa pulsationer har visat sig omfatta både direkta effekter av glukos på de olika celltyperna och parakrina interaktioner mellan cellerna. Studierna av glukagon har även visat att glukos inte bara hämmar sekretionen utan att höga koncentrationer verkar stimulerande, vilket kan bidra till högt blodsocker vid diabetes.

Ett tidigt väckt intresse för teknik och elektronik har varit till stor nytta för min forskning. Den har ofta varit baserad på egenkonstruerad apparatur/elektronik och tillgången till verkstadsresurser vid Biomedicinskt centrum har varit en fantastisk tillgång i den internationella forskningskonkurrensen.

Administrativa uppdrag

Inom Uppsala universitet har jag i omgångar varit vald ledamot av BMC-nämnden och som prefekt i BMC:s intendenturstyrelse. Jag var ledamot av medicinska fakultetens jämställdhetskommitté i 15 år från starten 1996 till 2011. Jag var även omväxlande suppleant och ledamot av Uppsala universitets jämställdhetskommitté under sammanlagt 8 år.

På nationell nivå var jag suppleant i Medicinska forskningsrådets prioriteringskommitté för morfologi 1988–1997, ledamot av Medicinska forskningsrådets/Vetenskapsrådets prioriteringskommitté för klinisk forskning 1998–2002.

Internationellt har jag granskat forskningsansökningar för The Wellcome Trust, International Science Foundation, National Institutes of Health, Italienska forskningsrådet, Norska forskningsrådet, Flanderns forskningsråd samt för olika stiftelser och fonder. Jag var sakkunnig vid tillsättning av 4 professurer, varav en i Finland, samt för 4 docenturer. Jag var opponent på doktorsavhandlingar vid 13 tillfällen varav 4 i utlandet – Finland, Belgien, Danmark och Storbritannien. Jag ingår i tidskriften Cell Calciums editorial board sedan 1991, var biträdande redaktör för Acta Physiologica 1992–2011 och var suppleant i styrelsen för Acta Universitatis Upsaliensis 1994–2014.

Undervisning

Under hela min universitetstid har jag föreläst histologi, cellbiologi och cellfysiologi främst för läkarstuderande och biomedicinare. Jag tog initiativ till läkarutbildning med forskningsinriktning med intag av 12 studenter per år och ledde verksamheten 1992–1999. När denna utbildning ersattes med Sommarforskarskolan kom jag även att leda den verksamheten 2000–2009.

När skolans betygssystem ändrades under 90-talet, insåg jag att det skulle få negativa effekter på studenternas kunskaper och engagerade mig i en grupp vid fakulteten som under två år diskuterade om vi skulle införa testbaserad intagning. En sådan ansågs dock vara alltför arbets- och resurskrävande med negativa konsekvenser för annan verksamhet. Jag är kritisk till den stora förändringen av läkarutbildningen som innebär problemorienterad undervisning redan från studiestart och har skrivit flera inlägg i frågan. Denna förändring har försvårat studenternas inlärning av basala begrepp trots betydligt större insatser från lärarna.

Inom forskarutbildningen har jag deltagit som lärare i forskarutbildnings- och forskarkurser såväl i Uppsala som vid andra svenska universitet och utomlands. Under 90-talet arrangerade jag två internationella EMBO-kurser för doktorander och postdoktorer. När jag gick i pension 2014 hade 8 av de 19 doktorander jag varit huvudhandledare för hunnit bli professorer.

Namn: Håkan Aldskogius
Professor: medicinsk strukturbiologi, 1995–2010

Född: 7 mars 1943, Uppsala
Föräldrar: Rudolf Aldskogius, Rosa Aldskogius (född Sundberg)
Gift med: Elena Kozlova, professor i regenerativ neurobiologi, Uppsala universitet
Barn: Malin (f. 1969) och Olof (f. 1973)

Curriculum vitae

• prefekt på institutionen för neurovetenskap
  
• läkarexamen 1971, Uppsala universitet
  
• legitimerad läkare 1971
  
• medicine doktor i anatomi 1974, docent i anatomi 1976, båda Karolinska institutet
  
• Fogarty Research Fellow, Albany Medical College, Albany, NY, 1977–1978
  
• extra ordinarie docent i anatomi 1976-84, universitetslektor i anatomi 1984–1995, båda Karolinska institutet

Biografi

Det kändes som en stor förmån att efter 25 år återkomma som forskare till min födelsestad och den geografiska startpunkten för min forsknings- och undervisningsverksamhet. Vid min emigration från Uppsala 1970 hade undervisningen i anatomi vid BMC börjat knappt två år tidigare, men min spirande forskarutbildning bedrevs alltjämt i anatomiska institutionens gamla lokaler vid Svandammen. Cykelturerna eller promenaderna därifrån till BMC för att undervisa var inte alltid de mest populära utflykterna på den tiden. Förberedelserna inför återkomsten till BMC 1995 bjöd på ett intressant återseende i detta sammanhang. Vårt laboratorium inhystes nämligen till stor del i vad som var anatomikursens dissektionssal när jag lämnat Uppsala!

Vid BMC har vi haft inte bara utmärkta lokalmässiga förutsättningar för att utveckla vår forskning, utan även utomordentliga samarbetsmöjligheter. Att så många kompetenser samlats under ett tak erbjöd en kontrasterande miljö jämfört med de lokalmässigt utspridda instutionerna vid Karolinska institutets campus i Solna. Bildandet av en neurovetenskaplig institution innebar ytterligare stimulans genom förstärkta samarbeten och möjligheten att bidra till utvecklingen av en tydlig neurovetenskaplig profil vid Uppsala universitet.

Nervsystemets plasticitet på gott och ont

Vi kunde snabbt vidareutveckla våra huvudsakliga forskningslinjer: gliacellernas roll vid skada på perifer nerv, respektive problemet med frånvaro av regeneration efter skada på nervbanor i ryggmärgen. Vi kunde visa att mikrogliaceller, centrala nervsystemets egna immunceller, reagerar med proliferation och uttryck av komplement på en perifera nervskada av sensoriska nerver.

Genom insatser av forskargrupper framför allt i USA, Kanada och England, framkom resultat som starkt tydde på att denna ”immunologiska” reaktion spelar en viktig roll för uppkomsten av nervskadeinducerad neuropatisk smärta. Fortsatt forskning inom detta område vid ett flertal andra laboratorier har stimulerat till försök att utveckla läkemedel som påverkar effekten av cytokiner och kemokiner som signalerar mellan skadade nervceller och omgivande gliaceller.

Inom forskargruppen bedrev docent Elena Kozlova pionjärstudier avseende det kalciumbindande proteinet S100A4, som av danska cancerforskare visats stimulera metastasering av experimentella tumörer. Kozlova visade att detta protein endast förekommer i astrocyter i vit substans och i astrocyter längs den väg, där stamceller kontinuerligt vandrar och mognar från den subventrikulära zonen till luktbulben. S100A4 visades minska astrocyternas rörlighet och bidra till dessa cellers egenskap att under vissa omständigheter blockera nervtrådsväxt.

För forskningslinjen med inriktning mot ryggmärgsskador erhöll vi som koordinatorer ett anslag från EU i samarbete med forskargrupper från England, Irland och Spanien. Vi byggde där vidare på studier som visat att perifert transplanterade embryonala sensoriska nervceller kan skicka nervtrådar in i det vuxna djurets ryggmärg. Vi kunde nu för första gången visa att sådana nervtrådar kan bilda funktionella nervkontakter i mottagardjurets ryggmärg och återskapa fungerande sensorimotoriska reflexer.

Dessa studier innebar också att vi hade en bra grund att engagera oss i möjligheterna att med hjälp av transplanterade stamceller återskapa funktioner som förlorats på grund av ryggmärgsskada. I utvecklingen av denna forskningsinriktning spelade docent Elena Kozlova en avgörande roll genom etablerande av metodik för odling av neurala och embryonala stamceller och deras specifika differentiering efter transplantation till det skadade nervsystemet.

Nya undervisningsprogram ser dagens ljus

Jag engagerades tidigt i övergripande undervisningsfrågor på olika plan såsom fakultetens grundutbildningskommitté och läkarprogrammets programkommitté. Huvudfrågan i grundutbildningskommitténs arbete var införlivandet i universitetet av verksamheterna vid den tidigare vårdhögskolan. Kommitténs ordförande, professor Bengt Gerdin, bedrev ett oförtröttligt arbete på att genomföra denna omvälvande process på ett så optimalt sätt som möjligt.

För den senare tillkomna programkommittén för läkarprogrammet utvecklads en modernisering av detta program till en huvudfråga som bearbetades under flera år och ofta ledde till känslosamma reaktioner bland fakultetens lärare. Här spelade kommitténs ordförande, professor Olle Nilsson, en avgörande roll i arbetet på att vårterminen 2006 sjösätta en utbildning baserad på modernare pedagogiska principer än dess föregångare. Jag fick ”förmånen” att medverka såväl i förarbetet till denna utbildning som i dess genomförande. I dessa sammanhang finns anledning att än en gång framhålla den samarbetsanda som uppvisades av fakultetskollegor och studenter i samband med skapandet av nya kurser och undervisningsmoment.

Samtidigt med införandet av det nya läkarprogrammet inträffade en annan milstolpe inom fakultetens grundutbildning, nämligen starten för en logopedutbildning vid Uppsala universitet. Uppsala var vid den tidpunkten det enda stora universitet som inte hade en sådan utbildning. Jag hade ett par år tidigare utsetts att leda en grupp med målet att få examensrätt för ett logopedprogram. I arbete fram till detta mål deltog helhjärtat yrkesverksamma logopeder i Uppsala och omgivande län, lärare från humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna samt – med en avgörande insats på de tunga slutsträckorna – Margareta Jennische, som blev fakultetens första universitetslektor i logopedi.

Prefekt i medgång

De avslutande åren innebar en stor utmaning att ta över som prefekt för institutionen för neurovetenskap efter den förnämliga insats som professor Lars Oreland och hans medarbetare gjort från den nybildade institutionens tillkomst 1998. Jag uppfattade min uppgift som att försöka hitta gemensamma, långsiktiga (och höga) målsättningar och synergier inom såväl forskning som undervisning.

Tack vare insatser från alla lojala medarbetare inom institutionens olika verksamheter kändes det som om vi kom i varje fall en liten bit i den riktningen. Prefektperioden innebar även många stimulerande kontakter med den dynamiska och kreativa universitets-, områdes- och fakultetsledning, som verkade under samma tidsperiod.

Namn: Lars Oreland
Professor: medicinsk farmakologi (1987–2007)

Född: 29 september 1939, Nordmaling
Föräldrar: Martin Oreland, Ulla Oreland (född Lagerström)
Sambo med: Jarmila Hallman, professor i psykiatri, Uppsala universitet
Barn: Carl (f. 1977)

Curriculum vitae

• prefekt på institutionen för medicinsk farmakologi (1990–1998) och efter sammanslagning på institutionen för neurovetenskap (1999–2007), Uppsala universitet
  
• extra ordinarie lärare i klinisk farmakologi 1969–1975 vid Umeå universitet
  
• medicine doktor i farmakologi och docent i farmakologi 1972 vid Umeå universitet
  
• professor i farmakologi 1975, Umeå universitet
  
• Visiting Professor, Showa university, Tokyo, Japan, 1979
  
• professor i farmakologi 1982, Göteborgs universitet
  
• professor i biokemisk farmakologi 1984, Uppsala universitet (farmaceutiska fakulteten)
  
• professor i medicinsk farmakologi 1987, Uppsala universitet

Styrelseuppdrag

Svensk förening för klinisk farmakologi, Fakultetsnämnden Umeå universitet, Fakultetsnämnden Uppsala universitet, Uppsala överläkarförening, Medicinska forskningsrådet, Svensk Förening för Alkohol- och Drogforskning (SAD), Hjärnfondens vetenskapliga nämnd, de Uppsala universitet närstående organisationerna Uppsala medicinhistoriska förening, Uppsala medicinhistoriska museum.

Betydelsefulla utmärkelser och priser

• 2010: hedersdoktor vid Tartu universitet, Tartu, Estland
  
• 2009: Centralförbundet för Alkohol och Narkotikaupplysnings (CAN) drogforskningspris, Stockholm
  
• 2001: The Oswald Schmiedeberg Award, Tartu
  
• 1996: James B. Isaacson Award, utdelat av Res. Soc. on Alcoholism (RSA) och Int. Soc. Biomed. Res. on Alcoholism (ISBRA), gemensamt med professor Lars von Knorring, Washington D. C.
  
• 1984: The H Lundbeck A/S Jubilee Award, gemensamt med EB Nielsen), Köpenhamn

Biografi

Mina läkarstudier påbörjades i Uppsala 1958. Efter fem terminer i Uppsala fortsatte dessa studier i Umeå parallellt med amanuenstjänst vid den då i Umeå ännu inte färdigbyggda institutionen för farmakologi. Det råkade bli farmakologi eftersom där fanns den enda lediga arvoderade platsen.

Efter att under ett år mest ha packat upp provrör och apparater fick jag som forskningsuppgift att renframställa och karaktärisera det hårt till mitokondriemembranet bundna enzymet monoaminoxidas (MAO), vilket tursamt nog, efter 6-7 år av misslyckanden, lyckades med hjälp av extraktion av fosfolipider med organiskt lösningsmedel (metyletylketon) och många hundra kilo grislever.

Det nya systemet för doktorsexamen med handledaransvar, doktorandkurser, tidsbegränsning, mm vid avhandlingsarbete hade ännu inte trätt i kraft och någon erfarenhet av projekt liknande mitt fanns inte i närområdet. Men, det mentala och materiella klimatet, både som läkarstudent och som ung forskare, var mycket förmånligt i Umeå under 1960-talet och jag är min dåvarande chef och sedermera nära vän, prof. Gunnar Hollunger, mycket tacksam för att han anvisade mig just detta projekt att arbeta med – även om det hade karaktären av ”allt eller intet” med mycket dåliga odds.

Från Umeå till Göteborg

Framgången med MAO enzymet ledde till disputation och docentur 1972 och bitr. professur i farmakologi vid Umeå universitet 1975. Låg halt av MAO i lättåtkomliga blodplättar från människa, visade sig vara en stark, konstitutionell markör för sensationssökande impulsiv personlighet och för vulnerabilitet för antisocialt beteende och missbruk, med stort massmedialt intresse som följd.

Forskning kring MAO ur biokemiska, fysiologiska och psykiatrisk/psykologiska aspekter har, med vissa smärre utflykter inom andra områden, därefter fortsatt under hela min tid som forskare. I samband med familjens längtan efter ett klimat med kortare vintrar, erhöll jag 1:a okt. 1982 professur i farmakologi i Göteborg. Tiden i Göteborg var mycket trevlig och närheten till Arvid Carlsson och hans medarbetare inspirerande.

Åter till Uppsala

Efter några år i Göteborg övertalades jag efter några år att söka en nyinrättad professur i biokemisk farmakologi vid farmaceutiska fakulteten i Uppsala. Jag hade då inte riktigt insett att utnämningen den 1:a april 1984 innebar ett oåterkalleligt steg. Jag minns ännu hur Göteborgsfödde rektor Martin Holmdahl vid installationen, med ett oavsiktlig förvånat uttryck i ansiktet, sade du hade professur i Göteborg – och flyttar till Uppsala?

Avsikten var att återvända till professuren i Göteborg, vilken hölls i beredskap för min återkomst, men personliga omständigheter gjorde att jag kom att stanna kvar i Uppsala. När sedan professuren i medicinsk farmakologi vid medicinska fakulteten i Uppsala blev ledig utnämndes jag på denna tjänst 1 augusti 1987 och är nu pensionerad från denna sedan 1 oktober 2007. Emedan jag hade goda externa anslag till och med 2013 hade jag anställning som senior forskare 2012–13.

Administrativa uppdrag

Efter övergången till den medicinska fakulteten blev jag ledamot av fakultetsnämnden under åren 1991-93, samt ordförande för Uppsala överläkarförening till dess att denna uppgick i Uppsala allmänna läkarförening. År 1990 efterträdde jag Bengt Meyerson som prefekt för institutionen för medicinsk farmakologi och kvarstod som sådan fram till denna institutions uppgående i en storinstitution. År 1997 fick jag, tillsammans med professor Lennart Persson, fakultetens uppdrag att sammanslå drygt 40 små institutioner till cirka 10 storinstitutioner. Från 1 juli 1999 fram till min pensionering 2007 var jag prefekt för den nya institutionen för neurovetenskap, som hade tagit form 1 januari 1998.

Bland övriga uppdrag kan nämnas att jag under åren 1995–2000 var ledamot av Medicinska forskningsrådets (MFR) styrelse och 1994–2000 ordförande för dess prioriteringsgrupp för fysiologi-farmakologi. Åren 2007–2008 ordförande för Svensk Förening för Alkohol-och Drogforskning (SAD), och under åren 1999–2007 ordförande för Hjärnfondens vetenskapliga nämnd.

Jag har suttit i redaktionskommittéerna för Naunyn Schmiedeberg's Archives of Pharmacology 1985–1992, för Scand. J Physiol. 1992–2012, för Acta Psychiat. Scand. 1993–2005, för J. Neural Transm. 1980–2005 och för Upsala J Med Sci. 1990–2012. Som emeritus har jag för närvarande de hedersamma uppdragen att var ordförande för Uppsala medicinhistoriska förening och för styrelsen för Uppsala medicinhistoriska museum.

Undervisning

Alltsedan 1987 fram till ht 2014 har jag föreläst för läkarstuderande och biomedicinare om neuro-psyko-farmakologi, inkluderande droger och drogmissbruk, samt deltagit i forskarutbildningskurser, specialistutbildningskurser, etc. Eftersom jag började undervisa i större omfattning från ht 1964 innebär detta att jag haft förmånen att träffa cirka 100 terminers läkarstuderande, vilket berett mig det största nöje. Från studenternas sida har jag fått många bevis på uppskattning.

Till undervisning kanske också kan räknas funktion som huvudhandledare för disputander och opponentskap vid disputationer, av vilka jag under min Uppsalatid kan räkna ett drygt 20-tal, respektive ett antal inte understigande 50.

Forskning

Redan vid tillträdandet av tjänsten i Uppsala 1984 hade jag ett värdefullt och omfattande kontaktnät av kollegor inom de biokemiska, psykiatriska och psykologiska områdena och dessa samarbeten kom att fortsätta i samma omfattning som tidigare. I sammanfattning innebar dessa samarbeten studier av samband mellan biokemiska markörer, framför allt inom det monoaminerga området, och personlighet och psykiatriska sjukdomar/störningar.

Beträffande den mer experimentella delen av verksamheten hade jag turen att som doktorand råka få Jaanus Harro från det då ännu i Sovjetunionen ingående Estland. Harro var mycket kunnig i djurexperimentell verksamhet och kom att även efter sin disputation att bli en mångårig samarbetspartner. Vi studerade bl.a. om försiktig lesion med neurotoxin av serotonin- resp. noradrenalinsystemet hos råttor kunde framkalla beteenden som kunde tolkas som depression.

Som ett annat exempel från starten i Uppsala kan nämnas, att när PET-verksamheten startade i Uppsala i mitten av 1980-talet under Bengt Långströms ledning, var ett projekt med en C11-märkt MAO-hämmare (deprenyl/seleginlin) som markör för hjärnans MAO sannolikt PET-centrums första projekt med en markör för enzymaktivitet.

Vi hade tidigare funnit att aktiviteten av MAO ökar med åldern och är ytterligare ökad vid neurodegenerativa sjukdomar. Även brist på vitamin B12 ger en mycket kraftig ökning av MAO-aktiviteten. Under en tid sökte vi genom hämning av det B12-beroende enzymet metionin-syntas med lustgas till råttor studera om den ökade MAO-aktiviteten i blodplättar och de degenerativa förändringarna i CNS vid Alzheimers sjukdom och ALS kunde ha ett gemensamt ursprung i en störning av B12-beroende metyleringsreaktioner.

En ny riktning

En fördel med flyttningen till Uppsala var den inriktning mot molekylärgenetik som var påtaglig på BMC. Med hjälp av framför allt Jonas Ekblom, som under många år kom att verka som post-doc i min grupp, kunde vi relativt tidigt växla in på detta spår med studier över exempelvis molekylära regleringsmekanismer och betydelsen av genvarianter av framför allt för MAO-enzymerna. År 2000 fick en rapport från USA i Science om en tydlig gen-miljö interaktion för antisocialt beteende stort genomslag såsom den första i sitt slag. Genen ifråga var den för MAO-A, vilken förekommer i två varianter med betydande skillnad i aktivitet i cellkultur.

Vi hade då redan ett brett samarbete med Centrum för klinisk forskning i Västerås (CKMF) företrätt av prof. Jerzy Leppert och doktoranden, sedermera professor, Kent Nilsson, och kunde omedelbart med hjälp av deras mycket lämpliga material upprepa och utvidga området rörande gen-miljö interaktioner. I ett stort antal rapporter har vi kunnat påvisa att flera av de genvarianter vi studerat, till skillnad mot andra varianter av samma gener, ger ”plasticitet”, det vill säga att de i god psyko-social miljö kan innebära en fördel, medan de i dålig miljö innebär risk för olika former av antisocialt beteende eller missbruk.

Många beteendestörningar är dessutom starkt beroende av kön och vi har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om betydelsen av att MAO generna (A resp. B) är lokaliserade till X- kromosomen. Vi har, som första grupp, påvisat det besynnerliga förhållandet att ”riskvarianten” för MAO-A genen hos pojkar/män är den som innebär låg risk hos flickor/kvinnor.

Frågan rörande orsakssambandet mellan blodplättarnas MAO aktivitet och personlighet är fortfarande obesvarad. Att blodplättarnas MAO skulle avspegla hjärnans MAO kunde vi avfärda redan på 1980-talet. En rad ”confounding factors” som rökning, etnicitet mm har ibland fått forskargrupper att förneka att ett sådant samband överhuvudtaget finns. Därför var det med stor tillfredsställelse som vi tillsammans med forskare från NIAAA kunde visa att frilevande rhesusapor på Morgan island utanför South Carolina uppvisade ett starkare samband mellan blodplättarnas MAO och beteende och frivilligt alkoholintag än vi någonsin funnit i kliniska material.

Svaret måste ligga i olika grad av epigenetiska förändringar av MAO i blodplättar respektive hjärnvävnad, sannolikt redan under fosterstadiet då den konstitutionella delen av personligheten anläggs. Vi skulle ha behövt ett par år till.

Namn: Lennart Dencker
Professor: toxikologi

Curriculum vitae

Uppdrag inom universitetet

• 1986–1993 prefekt vid institutionen för toxikologi vid farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet
  
• 1993–1999 prefekt vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap (sammanslagning av flera mindre institutioner)
  
• 1999–2005 dekanus vid farmaceutiska fakulteten, som sådan också vice ordförande i fakultetsnämnden för medicin och farmaci
  
• medlem i styrelsen för Stiftelsen för ett Medicinhistoriskt Museum i Uppsala
  
• sammankallande i arbetsgruppen Konst och Läkekonst under ett tiotal år
  
• bedömt ansökningar om stipendier och forskningsmedel inom universitetet och i samarbeten med Sveriges Lantbruksuniversitet
  
• flerfaldiga interna uppdrag som kommit med professur, prefektskap och dekanuppdrag
  
• Gustav Adolfsmedaljen, Uppsala universitet 2014.

Publikationer

• cirka 125 arbeten i internationella tidsskrifter (reference to PubMed)
  
• redaktör och författare av kapitel i textboken Pharmaceutical Toxicology, 2005
  
• medförfattare till kapitlet Läkmedel under graviditet och ammning i FASS
  
• handlett ett tjugotal doktorander och ett tiotal postdoktorander.

Uppdrag utanför universitetet (ett urval)

• post-doc vid NIH, Bethesda, Maryland 1979–1980
  
• mångårigt uppdrag som medlem i den nationella Läkemedelsnämnden vid Läkemedelsverket i Uppsala
  
• medlem i Toxikologiska Rådet vid Kemikalieinspektionen
  
• medlem i Naturvårdsverkets grupp för prioritering av forskningsprojekt
  
• medlem i forskningsråd vid Livsmedelsverket
  
• medlem av Norwegian Research Council, Environmental Health
  
• medlem av Evaluation Committee of Biology Departments, University of Zürich and Swiss Federal Institute of Technology (1994)
  
• medlem i International Scientific Advisory Committee on Acitretin, Rochester, N.Y. (1994)
  
• ordförande vid konferensen EUROTOX´93 i Uppsala, 1993
  
• ordförande i Svensk Förening för Toxikologi
  
• hedersmedlem, Svensk Förening för Toxikologi 2015
  
• European Science Foundation, Strasbourg. Mångårigt medlemskap i Toxicology Steering Group
  
• Maj–juli 1986: Visiting Professor vid University of Rochester Medical School, Rochester, New York
  
• ExCo and WP-leader i IMI-programmet SafesciMET 2010–2014
  
• ExCo European Federation for Pharmaceutical Sciences (EUFEPS) 2009–2015
  
• President EUFEPS 2011–2013
  
• Past-President EUFEPS 2013–2015
  
• medlem i Editorial Board, Toxicology Letter.

Biografi

Studerade vid Kungliga Veterinärhögskolan i Stockholm (Kräftriket) 1965–1970 och arbetade under sista året som amanuens i patologi därstädes.

Blev under detta år lockad till Sven Ullbergs grupp vid Veterinärhögskolans farmakolog. Ullberg hade då blivit professor i toxikologi vid farmaceutiska fakulteten, nyinrättad vid Uppsala universitet. Han hade under 50-talet utvecklat den s.k. helkroppsautoradiografin, som utnyttjats av hans egna doktorander och i stor utsträckning vid samarbeten med forskare och kliniker, inte minst vid Karolinska istitutet och Tandläkarhögskolan. Han hade en slogan, “Localization in relation to Action” som appelerade till en ung doktorand, som alltså i hög grad använt metoden.

Förutom samarbeten med andra doktorander, främst med inriktning mot toxicitet i melanininnehållande vävnader (öga, inneröra) fascinerades jag av experimentellt kemiskt inducerade embryo- och fosterskador. Det fanns i litteraturen till dels en överensstämmelse mellan läkemedelsinducerade fosterskador hos människa och gnagare, vilka var mina experimentdjur. Jag kunde, efter det jag injicerat teratogener intravenöst hos möss (hamstrar) ta ut deras livmödrar och snitta dessa enligt samma princip som vid helkroppsautoradiografi.

Jag lyckades på så sätt, trots de minimala strukturer det rör sig om, “avslöja” en hitintills okänd och temporär transportväg från moder till embryo, via gulegången som snart sluts till urtarmen, vilken förklarade en tidsbegränsad känslighet för ett antal utvalda teratogener. Främre delen av urtarmen utövar en avgörande induktion av kraniala strukturer. Huruvida denna transportväg är av väsentlig vikt för situationen under människans embryonalutveckling torde vara okänt men är inte heller omöjlig.

Jag fick som doktorand och ensamförfattare en artikel som beskrev dessa fynd publicerad i den ansedda brittiska tidsskriften Journal of Reproduction and Fertitliy. Ett unikt, biologiskt fynd och en publicering som jag var stolt över men som väckte föga intresse i de egna kretsarna. Alltför småttigt, udda och nördigt! Toxikologi betydde på den tiden bioativering av kemikalier, Cytokrom-P450, eller proteinet metallotionein i tungmetallfältet.

Efter disputation 1976 och arbete med en konferens runt autoradiografi i samband med Uppsala universitets 500-årsjubileum 1977 vistades jag ett år vid National Institutes of Health i Bethesda, Maryland, en honungsburk för influgna forskare som ville visa upp sig genom att hålla föredrag jag kunde lyssna till i mängder. För mig var vistelsen vid NIH också ett tillfälle att lära nya metoder på labbet. Jag isolerade ”i käkregionen hos mus en nyupptäckt” dioxinreceptor. Musen är känslig för dioxin med avseende på gomspaltsinduktion.

Hemkommen till Uppsala fortsatte arbetet med dioxintoxicitet. Behovet av in vitro-system för att belysa detta var stort då man ditintills inte lyckats utan in vivo-försök. Sedan länge var immutoxicitet gällande dioxiner känd, i form av thymushypoplasi. Vårt grepp blev att odla fosterthymus från möss, en teknik utvecklad av Gunnar Alm vid BMC. Vi kunde visa både dos-respons och stamskillnader i känslighet för dioxiner beroende på förekomst eller avsaknad av dioxinreceptorn.

Vidare arbete blev att belysa toxicitet av arbetsmilörelaterade relaterade tungmetaller och lösningsmedel. Inom läkemedelsområdet kom retionoider att spela en viktig roll. Vi visade en direkt överesstämmelse mellan ett vitamin A-bindande protein och distributionen av vitamin A-syra i embryonala organ känsliga för dessa teratogena retinoiderna.

Arbetet med retinoider ledde till intresse för genreglering inom embryonalutveckling. Vid den tiden visades nyupptäckta geners funktion påfallande ofta genom knock-out eller knock-in av gener under embryonalutvecklingen med åtföljande effekter på morfologisk utveckling. Detta ledde till våra studier över effekter av teratogener på upp- och nedreglering av gener, in vivo såväl som in vitro med hjälp av genexpressions-micro arrays. Speciell uppmärksamhet riktades mot det antiepileptiska valproat som på senare tid visat så grav påverkan inte minst på den psykomotoriska utvecklingen efter in utero-exponering att det starkt avrådes från användning hos gravida.

Även tekniker för masspåverkan på proteinutryck etablerades där vi identifierade mönster av påverkan på sådant uttryck vad gällde bromerade flamskyddsmedel i fosterhjärnan hos mus.

Under min emeritustid har jag publicerat monografin Inte så farligt som många tror. Katastrofer och svensk kemofobi, Nya Doxa 2017. Syftet med denna bok var framför allt att sätta dagssländepublicering med åtföljande publik uppmärksamhet i perspektiv, såväl historiskt som vad gäller relationen till den totala vetenskapliga förståelsen av kemisk påverkan på populationen.

Namn: Tom Lundin
Professor: katastrofpsykiatri (2007–2012)

Född: 12 december 1944
Föräldrar: Sven och Stina-Cajsa Lundin (född Broström)
Gift med: Ann-Mari Lundin (född Alfredson)
Barn: Jens (1970–1992), Guri (född 1972), Erika (född1979)

Curriculum vitae

• medicine licensiat och legitimerad läkare (1971)
  
• specialist i allmänpsykiatri (1976)
  
• medicine doktor (1982)
  
• docent i psykiatri särskilt katastrofpsykiatri (1992)
  
• adjungerad professor (2007-03-01)
  
• programdirektör och chef vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri (2002–2012)
  
• överläkare vid psykiatriska kliniken, Akademiska sjukhuset (deltid)
  
• huvud- eller delförfattare i drygt 140 publikationer.

Uppdrag

• Ett flertal uppdrag som fakultetsopponent i Norge och Sverige inom det psyko-traumatologiska forskningsområdet.
  
• Ordförande i den vetenskapliga kommittén för ”Fourth International Conference on Grief and Bereavement in Contemporary Society”, Stockholm 12–16 juni 1994.
  
• President för kongressen och ordförande i vetenskapliga kommittén för ”Ninth European Conference on Traumatic Stress – ECOTS”, Stockholm juni 2005.

Biografi

Min första anställning vid Akademiska sjukhuset (UAS) var hösten 1963 som extra respiratorvakt under grundutbildningens första termin. Hela läkarutbildningen fullgjordes vid Uppsala universitet. Den första anställningen vid psykiatriska kliniken, UAS, varade tre månader våren 1970. Därefter anställd med kortare avbrott från mars 1972 till december 1990.

I början av denna period var sjukhuset fortfarande statligt och den dåvarande klinikchefen och professorn i psykiatri, Torsten S:son Frey, ansåg det vara en självklarhet att underläkarens arbete skulle bestå av tre delar: klinisk verksamhet, undervisning och forskning.

Åren 1991–1992 var jag överläkare i psykiatri, särskilt katastrofpsykiatri vid Universitetsjukhuset i Linköping, samt 1993–1997 överläkare vid Solna-Sundbybergs psykiatriska sektorklinik samt ansvarig för PTSD-enheten (National Center for PTSD). Jag anställdes därefter vid Akademiska sjukhuset och blev därmed knuten till Uppsala universitet.

Min forskning startade hösten 1977 med en tvärvetenskaplig forskarutbildningskurs i vetenskapsteori. Den hade ett mycket brett fokus med deltagare från flera olika fakulteter. Man fick lära sig mycket om olika sätt för kunskapens tillväxt. Med utgångspunkt från kunskaperna om den traumatiska psykiska krisen kom frågan om det psykiska traumats påverkan på den psykiska hälsan att bli en central fråga för mig som ung underläkare vid Akademiska sjukhusets psykiatriska klinik. Mitt första vetenskapliga arbete publicerades i Läkartidningen 1978 (volym 75:228-32) och beskrev och analyserade ett års verksamhet vid en psykiatrisk intagningsavdelning.

Mitt forskningsintresse uppmuntrades varmt av den dåvarande professorn, Björn-Erik Roos. Mitt ämne för avhandlingsarbetet kom att bli ”Sorg och sorgereaktioner. En studie av vuxnas reaktioner efter plötsliga och oväntade dödsfall”. Detta blev också titeln på den monografi, som kom att bli min avhandling våren 1982. Björn-Erik Roos påpekade emellertid att jag måste se till att skaffa mig en huvudhandledare med kunskaper inom området. Det var naturligt att tillfråga Johan Cullberg, som också tog på sig detta uppdrag. För säkerhets skull ville jag ha några bihandledare, professorn i socialmedicin, Björn Smedby, professorn i medicinsk statistik, Adam Taube samt docenten i psykologi och psykoanalytikern Karin Gyllensköld.

Under arbetets gång inträffade en katastrofartad hotellbrand i Borås, den 10 juni 1978. En del drabbade anhöriga kom att inkluderas i min prospektiva intervjuundersökning. Samtidigt väcktes det katastrofmedicinska intresset med intervjuuppföljningar av såväl överlevande ungdomar efter branden som räddnings- och sjukvårdspersonal, som hade kommit i nära kontakt med direkt drabbade.

Jag kom i kontakt med professorn i katastrofmedicin/kirurgi. Sten Lennquist, som blev en nära samarbetspartner när det gällde utbildning under många år. Redan 1979 träffade jag kollegan och sedermera professorn i katastrofpsykiatri i Oslo, Lars Weisæth. Förutom undervisning och fortbildning har vi under åren följt den vetenskapliga utvecklingen i våra grannländer och bidragit akademiskt med sakkunnigbedömningar och opponentskap.

Två andra kollegor som betytt mycket för min akademiska utveckling är professorn Beverly Raphael, Australien samt framlidne kollegan och vännen docent Ulf Otto. I samarbete med den senare genomförde jag försvarspsykiatrisk forskning (inkluderande effekter av gisslantagning), som resulterat i ett antal vetenskapliga publikationer. Riktlinjer för forskningsverksamhet inom området utvecklades i samarbete med Lars Weisæth och Beverly Raphael: ”A research method for the study of psychological and psychiatric aspects of disaster.”, publicerad 1989 som ett supplement till Acta Psychiatica Scandinavica.

Att det dröjde elva år efter disputationen innan man vid Universitetssjukhuset i Linköping, utnämnde mig till docent, berodde på en förhållandevis låg grad av vetenskaplig produktivitet under tidsperioden 1982–1993. Under dessa år hade jag verksamhetsfokus på universitetets tredje uppgift; att brett sprida forskningsbaserad kunskap. Detta skedde genom extern undervisning vid flera lärosäten samt i Socialstyrelsen och (tidigare) Räddningsverkets regi samt i utredningar, KAMEDO-rapporter och läroböcker, främst kan nämnas läroboken ”Psykotraumatologi”, vars första upplaga kom ut 2001, följd av en ny upplaga, 2010. Det kliniska omhändertagandet och uppföljningarna efter den svåra bussolyckan i Måbødalen 1978 medförde ett uppdrag från Socialstyrelsen att tillsammans med några kollegor utarbeta Allmänna Råd för ”Psykiskt och socialt omhändertagande vid katastrofer”, 1991. I detta arbete påpekades vikten av att akutsjukhusen inrättade särskilda ledningsgrupper för denna aspekt av katastrofarbetet, PKL-grupper.

Forskningsprofilen kom därefter att under ett par decennier vara inriktad på de psykiatriska effekterna av att exponeras för ett kraftigt trauma, företrädesvis i samband med stora olyckor och katastrofer och då särskilt förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

Den svåra fartygsolyckan, då M/S Estonia förliste 1994, kom förutom ett antal vetenskapliga uppföljningar att resultera i SOU-rekommendationer om inrättandet av ett nationellt kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, vilket upprättades 2002 (KcKP) i samverkan mellan Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet – och på uppdrag av Socialstyrelsen. Vid detta center kom ett flertal uppföljningsstudier av drabbade vid tsunamikatastrofen i december 2004 att genomföras. Ett nära samarbete utvecklades under denna tid med forskargrupper vid Oslo universitet. Docenterna Per-Olof Michel och Filip Arnberg liksom med. dr. Kerstin Bergh Johannesson har genomfört dessa vetenskapliga studier.

Redan 1985 vaknade mitt universitetshistoriska forskningsintresse. Detta resulterade i artikeln ”Den akademiska psykiatriutbildningen i Uppsala och tillblivelsen av universitetskliniken vid Akademiska sjukhuset”, publicerad inom ramen för ”Svensk akademisk psykiatri 125 år” i Nordisk Psykiatrisk Tidskrift, volym 39: 345-49.

Denna parallella forskningslinje har medfört ett tiotal populärvetenskapliga arbeten, bl.a. boken ”Guds åker vid Ulleråker”, som handlar om Sveriges hospitalskyrkogårdar, främst den vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.