Silverbibelns historia

Material

Handskriften är skriven med silver- och guldbläck på mycket tunt pergament av hög kvalitet. Länge trodde man att pergamentet var gjort av skinnet från nyfödda eller till och med ofödda kalvar. Senare forskning visar dock att det förmodligen är gjort av killingskinn. Purpurfärgen kommer inte från purpursnäckan, Murex, utan från växtfärger. Silverskriften dominerar textytan, och det är också förklaringen till att handskriften kallas för Codex argenteus, vilket betyder "Silverboken" på latin. Ursprungligen hade den förmodligen ett praktband som var smyckat med pärlor och mer eller mindre ädla stenar.

De fyra evangelierna på gotiska

Trots sitt namn är den ingen fullständig bibel, utan en nedteckning av de fyra evangelierna (ett evangeliarium) på gotiskt språk. Översättningen från grekiska till gotiska gjordes på 300-talet av den gotiske biskopen Wulfila, som också konstruerade det gotiska alfabetet. Silverbibeln nedtecknades under tidigt 500-tal i Norditalien, förmodligen i Ravenna och förmodligen för den ostrogotiske konungen Theoderik den store.

Den skrivna ytan på varje sida har mått som uppfyller principen för det gyllene snittet, dvs. höjden förhåller sig till bredden som summan av höjden och bredden förhåller sig till höjden. De fyra valvbågarna nederst på varje sida är kanontavlor, en för varje evangelist. De utgör ett korsreferenssystem för bibelställen i evangelierna.

Silverbibelns resa

Silverbibeln var känd på 1500-talet då den fanns i ett benediktinkloster i Werden vid Ruhr. Någon gång före år 1600 kom den i kejsar Rudolf II:s ägo och fanns i Prag när svenskarna intog och plundrade staden 1648. Den kom till Stockholm som en del av det kolossala svenska krigsbytet från Prag. I Stockholm blev den införlivad med drottning Kristinas bibliotek. När drottningen sedan abdikerade och flyttade till Rom, fick en av hennes bibliotekarier, Isaac Vossius, överta handskriften, och han tog den med sig till Nederländerna. Senare sålde han den till Magnus Gabriel De la Gardie, svensk rikskansler och tillika kansler för Uppsala universitet. De la Gardie beställde en praktfull silverpärm till Silverbibeln, vars framsida illustrerades efter förlaga av David Klöcker Ehrenstrahl, och donerade Silverbibeln till Uppsala universitet 1669.

Silverbibeln bestod från början av åtminstone 336 blad. Av dessa finns i dag 187 i Uppsala. Ytterligare ett blad – som vi känner till – har överlevt till våra dagar. Det upptäcktes sensationellt i Speyer i Tyskland och finns fortfarande kvar där. Man fann det 1970 i domkyrkan i Speyer tillsammans med några gömda helgonreliker. Med tanke på format och andra detaljer verkar detta blad delvis ha färdats på andra vägar än de övriga innan det åter kom i dagen. Upptäckten av detta blad – "Haffnerbladet" kallat efter sin upptäckare Franz Haffner – kom att gjuta nytt liv i diskussionerna om Silverbibelns vandringar och öden mellan 500-talets Ravenna och 1500-talets Werden. Det är en historia på mer än ettusen år som nästan helt är dold i mörker – De Tusen Årens Gåta. Detta okända är naturligtvis fantasieggande, och det finns förutom rena spekulationer också en del fakta, kvalificerade gissningar och vetenskapligt underbyggda teorier om Silverbibelns öden under detta millennium.

Stölden

Under 1995 skedde en spektakulär stöld av de delar av Silverbibeln som då låg utställda i utställningssalen på Carolina Rediviva. Några månader senare återbördades Silverbibeln, och inblandade i brottet kunde gripas. Sedan dess har säkerheten kring utställningen höjts.

Editioner av Silverbibeln

Det har givits ut flera editioner av Silverbibelns text. Den allra första, editio princeps, publicerades i Nederländerna 1665. Vad man skulle kunna kalla en standardutgåva kom att göras av Uppsalaprofessorn Anders Uppström 1854 och 1857. Den senaste och viktigaste är den faksimiledition som utgavs 1927. Den gjordes med högteknologisk utrustning och kompetens av professor The Svedberg, fil. lic. Ivar Nordlund och amanuens Hugo Andersson.

Läs mer om de olika editionerna