Grafisk antropologi

Hur många av oss har inte gjort marginalanteckningar i kurslitteratur och anteckningar som sträcker sig utöver sakliga kommentarer?

Grafisk antropologi, finns det ens något som heter det undrar du kanske (inklusive undertecknad innan vårens "upptäckter")? Under en tvåveckors workshop på Gozo, Malta fick jag under våren 2016 en chans att bekanta mig med denna nisch inom visuell antropologi. Den belgiska organisationen Expeditions har sedan något år tillbaka gett kurser i vad som verkar vara en slags renässans inom antropologiska uttryck.

Grafisk antropologi kan vara en kreativ metod i deltagande observation som försöker ta till vara på och förena det i fältet uttalade med det icke-verbala, i form av teckningar, symboler och skisser. Faktum är att tekniken funnits ända sedan Malinowskis dagboksanteckningar (grafiska teckningar och skisser), och var också en ingrediens när Mead och Levi-Strauss gjorde sina första fältarbeten, men då framförallt som egna målningar eller beställda konstverk genom lokala konstnärer (tänk på kolonialtidens vurm för det "exotiska" i muséer och hem). Men en teknisk utveckling har främst främjat visuella genrer som betonat porträttering och dokumentation genom fotografi och film. Men foto, säger antropologiprofessorn Tim Ingold har vissa nackdelar jämfört med det grafiska tecknandet. Tecknandet kan sägas skapa en mindre distans till den/det observerade och en "ökad empati med" fältet. Den grafiska antropologin är dialogmässig och självreflexiv. I motsättning till fotografiet, som fixerar ett visst tillfälle, så blir tecknandet ett samarbete mellan subjekt/objekt och en pågående tankeprocess mellan tecknaren och materialet säger Ingold.

Så varför ser vi ett ökat intresse idag för den grafiska antropologin? Svaren är naturligtvis spekulativa, men finns troligtvis i det växande medieutbudet av exempelvis grafiska noveller (såsom ifrån den kände journalisten/tecknaren Joe Sacco) och att illustrationer till text och serier sedan 1980-talet fått en större spridning. Det grafiska verkar också ha en förmåga att tillgängliggöra något av det mänskliga, "the third meaning" (Taussig), som inte enbart text eller bilder kan: att fånga läsaren i en blandning av verklighet och fantasi och att genom seriers upplägg redogöra för händelseförlopp på ett tidsmässigt begripligare sätt.

Under kursen på Malta fick vi chans att pröva på fler av den grafiska antropologins tekniker, såsom återskapandet av kollektiva "sociala minnen" genom tecknande, att teckna med miljötrogna material (t.ex. med kol i en smedja), att skissa snabba rörelser eller att skriva sammanfattande dagboksanteckningar i serieform. Grafisk antropologi är en spännande reinkarnation inom den visuella antropologin som på ett oväntat sätt kan ta till vara på fältets marginaliserade uttrycksformer. Dess stora fördel, som jag upplevde det, är den ömsesidiga interaktionen med fältet (alla kan tolka en teckning) och den direkt personliga möjligheten till direkt utbyte både under och efter fältarbetet.

David Johansson, student på C-kursen i kulturantropologi

Värt att läsa

Afonso, Ana Isabel. 2011. "New graphics for old stories. Representations of local memories through drawings" in Working images. Visual research and representation in ethnography. London and New York: Routledge.

Ingold, Tim. 2013. Making. Anthropology, Archeology, Art and Architecture. London and New York: Routledge.

Taussig, Michael. 2011. I swear I saw this. Drawing in fieldwork notebooks, namely my own. Chicago: The University of Chicago Press.

Robben, C.M.G. and Jeffrey Sluka. 2012. Part IX Reflexive Ethnography ur Ethnographic Fieldwork. An Anthropological Reader. s. 513-517.