Carl-Henric Grenholm, Professor Emeritus i Etik

Kan du berätta om dig själv och din roll på Teologiska institutionen?

Jag är professor emeritus i etik och blev professor i ämnet 1992 och har undervisat som lektor sedan 1976. Jag disputerade 1973 med en avhandling om ekumenisk socialetik och har sedan dess forskat om arbetsetik och skrivit om arbetets mening. Dessutom har jag ansvarat över två stora projekt; ett om etik och ekonomi och relationen däremellan samt ett projekt om luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle. Utöver detta har jag i min forskning skrivit om olika former av kristen etik, etisk teori samt vetenskapsteori.

Hur uppkom initiativet att starta ett mastersprogram i mänskliga rättigheter?

Under våren 2007 föreslog jag som ordförande i avdelningen för tros- och livsåskådningsvetenskap att Teologiska fakulteten skulle inrätta en special- master i mänskliga rättigheter och det här gick Teologiska fakultetsnämnden med på ganska direkt. Så vi utarbetade ett förslag till utbildningsplan och studieuppläggning och kunde lägga fram ett förslag. Den 5:e oktober 2007 lämnade Teologiska fakultetsnämnden ett genomarbetat förslag till Uppsala universitet om att inrätta denna specialmaster.

Men varför just vi då? Det hade att göra med etikämnets inriktning. Etikämnet har varit sedan slutet på 60-talet inriktat på socialetik och vi har ägnat oss åt relationen mellan kristen etik och politisk filosofi under väldigt lång tid. Vi sysslade inom etikämnet just med sådana frågor. Vi har ägnat oss åt politisk filosofi lika mycket som statsvetare och filosofer och har varit intresserade av teorier om mänskliga rättigheter.

Sedan fanns det en annan viktig bakgrund och det var att på THS (Teologiska Högskolan i Stockholm) fanns en kandidatutbildning i mänskliga rättigheter. Därifrån fanns det ett starkt intresse för de studenter som hade tagit en kandidat att de skulle kunna läsa vidare. När vi föreslog inrättandet av mastersprogrammet så var vår intention att det skulle vara en samverkan mellan Teologiska institutionen i Uppsala och THS. Dessutom ville vi ha en samverkan med Juridiska fakulteten och Samhällsvetenskapliga fakulteten.

Idén om att programmet skulle vara interdisciplinärt, att Juridiska och Statsvetenskapliga institutionen skulle vara inblandade, fanns det från början?

Från början tänkte vi syssla med de här frågorna inom etikämnet, men vi behövde samarbeta med statsvetare och jurister. Vi hade många kontakter med folk från både Juridiska och Samhällsvetenskapliga fakulteten. Och i förslaget stod det att programmet ska bedrivas i samarbete mellan de här tre fakulteterna.

Fanns det en tanke att utveckla en egen variant av grundutbildning inom mänskliga rättigheter i Uppsala eller var tanke att THS ska hålla i kandidatutbildning och studenterna ska fortsätta läsa i Uppsala?

Tanken var från början att vi försöker med en specialmaster. Och vi hade små ambitioner. När vi började så tänkte vi oss att det skulle vara tio studenter som antogs från Teologiska institutionen och tio från THS. Sedan har det vuxit och blivit större. Dessutom har THS frigjort sig. Nu har de sin egen utbildning och vi kör själva. Och då har tanken naturligtvis kommit upp och jag tycker att det är nu självklart att man inrättar en kandidatexamen i mänskliga rättigheter.

Vi tänkte att till programmet skulle komma studenter som hade rättsvetenskap, statsvetenskap, teologi och mänskliga rättigheter som kandidat. Men det var inte nödvändigt att du hade en kandidat i mänskliga rättigheter för att läsa master. Själva finessen med programmet är att man läser olika grundutbildningar.

Vad tycker du är viktigaste i programmet? Hur pass likt är dagens program i jämförelse med det ursprungliga programmet, innehållsmässigt?

Förvånansvärt likt skulle jag säga. Det är ungefär samma upplägg som man hade i förslaget från 2007. Det har ändrats lite förstås, några nya kurser har tillkommit och andra finns inte längre. Man har diskuterat hur omfattande kursen för praktik/fältstudie ska vara.

Det viktigaste som vi tänkte oss från början var att arbeta interdisciplinärt. Mänskliga rättigheter förknippas ofta med juridiken, framför allt med folkrätten. Det som vi ville göra i programmet var att visa att mänskliga rättigheter är mycket mer än juridik. Det har med politisk filosofi i högsta grad att göra och statsvetare måste vara inkopplade så att man relaterar mänskliga rättigheter till demokratiteori, exempelvis. Och det har med etik att göra, socialetik. Om man inte får med de här politiska filosofiska och etiska aspekterna av mänskliga rättigheter, då blir det en juridifiering av mänskliga rättigheter, där det bara handlar om hur man tolkar de olika konventionerna.

Men mänskliga rättigheter som akademiskt ämne måste bedrivas med ett kritiskt perspektiv. Då måste man se vad det finns för etiska och politisk filosofiska reflektioner som ligger bakom de konventioner som finns. Därigenom kan man föra en diskussion om hur man ska förstå mänskliga rättigheter, vilka mänskliga rättigheter som är intressanta, där man kan ifrågasätta den liberala traditionen som mänskliga rättigheter oftast har varit inbäddade i och se att det finns andra sätt att närma sig mänskliga rättigheter, inte minst utifrån ett postkolonialt perspektiv. Det var just den kritiska riktningen som vi var måna om och samspelet mellan etik, juridik och politisk filosofi. Det har fortsatt att vara en viktig profil för programmet.

Skulle du säga att det finns något som kännetecknar och är speciellt för studenter på mastersprogrammet och också om detta har förändrats med tiden?

Bakgrunden till utbildningen och det som drev fram det här var att fonden för mänskliga rättigheter bildades 1991 och sen tog man initiativ till MR-dagarna som hållits sedan år 2000. Här fanns det många som var aktiva inom organisationer som Amnesty, Rädda barnen, Diakonia, Röda korset samt Svenska kyrkan där det fanns ett starkt internationellt engagemang vilket var det perspektivet på mänskliga rättigheter som dominerade.

Det var livliga diskussioner och samtidigt folk som var kunniga, folk hade med sitt engagemang. Jag minns detta som det påfallande de första åren. Det var dock inte så forskningsfokuserat. Underlaget har breddats och programmet har fått rykte om sig och mänskliga rättigheter har blivit ett alltmer etablerat ämne inom högre utbildning. Det har kommit fler som har en ambition att söka sig vidare till forskningen.

Jag tror att en viktig förändring är att mänskliga rättigheter inte längre bara är en angelägenhet för Amnesty, Röda korset och Diakonia utan det har blivit viktigare för stat, kommuner och myndigheter. Det regeringsuppdrag som vi nu har att utbilda myndigheter i mänskliga rättigheter är ett resultat av att man har sett att man har ett ansvar inom dessa att värna om mänskliga rättigheter och det har gjort att det har öppnats jobb i denna sektor, vilket gör att en annan kategori studenter även har sökt sig till programmet och inte enbart aktivister.

Dessutom har mänskliga rättigheter blivit alltmer ett eget akademiskt ämne. Det som har visat sig vara väldigt fruktbart är att vi har gjort mänskliga rättigheter till något annat än folkrätt, det är inte bara juridik. Det är samspelet mellan juridik, etik och politisk filosofi och man kan också säga att det samtidig har förändrats så att inom juridiken är det inte enbart folkrättare utan även förvaltningsrättare som diskuterar mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter spänner över ett vidare fält.

Hur ser du på programmets framtid?

Jag tror att det här är ett program som är här för att stanna och det har blivit så stabilt. Programmet fortsätter att rekrytera studenter och det finns en allt större efterfrågan på denna typ av kompetens. På sikt bör man tänka sig ett eget forskarämne i mänskliga rättigheter i samverkan med etiken. Ämnet har potential i sin egen kraft och då skulle man kunna utarbeta mer forskning. Nu blir det så att etiker, statsvetare, historiker och rättsvetare sysslar med detta. Men ett sammanhållet forskningsämne med mångdisciplinär inriktning skulle vara en styrka och skulle behövas som stöd för de utbildningsprogram som finns på mastersnivå och grundutbildningsnivå.