Forskning och utbildning – i samverkan med det omgivande samhället?

De senaste decennierna har diskussionen om universitetens och högskolornas samverkan med det omgivande samhället fått allt större utrymme. I högskolelagen står det tydligt att det i högskolornas två huvuduppgifter, forskning och utbildning, ingår ”att samverka med det omgivande samhället för ömsesidigt utbyte och verka för att den kunskap och kompetens som finns vid högskolan kommer samhället till nytta”. Det finns i så måtto ingen ”tredje uppgift” vid sidan av forskningen och utbildningen. Det är vår forskning och våra utbildningar som ska bedrivas på ett sådant sätt att de kommer samhället till nytta.

Men vad betyder det? Svaret är på sätt och vis självklart: Vi forskar för att lära oss mer om vår värld, och utifrån den kunskapen bygger vi utbildningar som ger studenterna kompetens att verka på olika viktiga positioner i samhället. Kan det bli mer ömsesidigt och samhällsnyttigt?

Möjligen är den frågan felställd. För oavsett vad man tycker om saken finns det mycket som tyder på att lagstiftarens betonande av samverkan med det omgivande samhället inte i första hand handlar om våra grundläggande uppgifter. Vad vi gör är på sätt och vis självklart och helt okontroversiellt i sin samhällsnytta. Frågan som samverkansdiskussionen i mångt och mycket handlar om är istället hur vi utför de självskrivna huvuduppgifterna och med vilka drivkrafter.

Idag talas det ofta om utmaningsdriven forskning och utbildning, vilket innebär att man betonar någon specifik och komplex samhällsutmaning, exempelvis en ökande boendesegregation. Utmaningsdriven forskning blir då en forskning som ser behovet av samverkan dels mellan forskare från många olika discipliner med bäring på boendesegregation, dels mellan forskarna och viktiga aktörer utanför universitetet med särskilda kompetenser kring boendesegregationen och dess effekter. Sådan forskning får givetvis en annan karaktär än en forskning som håller sig mer strikt inom en vetenskaplig disciplin och dess frågeställningar. Framförallt syftar den till en kunskapsproduktion som i en mer direkt mening kan lösa samhällsproblem.

När lagstiftaren preciserar våra uppgifter genom att betona samverkan för samhällsnytta är det rimligen inte för att tvinga oss bort från våra disciplinära hemorter och våra specialkompetenser. Men det syftar nog till att driva på en utveckling där vi blir mer benägna att lyfta blicken från våra vetenskapliga och traditioner och de sätt vi av hävd har formulerat våra forskningsuppgifter. Man vill kort sagt påverka hur vi gör det vi är satta att göra, exempelvis få oss att börja i de stora samhällsutmaningarna.

... det finns en del vi kan göra inom akademin för bli mer samhällsrelevanta
utan att vi tappar vår identitet.

Följer man den här samverkansdiskussionen på avstånd finns en risk att man blir cynisk – och kanske med viss rätt. Politikerna säger å ena sidan att forskningen är fri, men gör å andra sidan en hel del för att styra forskningen så att den blir kortsiktigt användbar för ett visst ändamål. Följer man debatten på lite närmre håll ser man emellertid också att det finns en del vi kan göra inom akademin för bli mer samhällsrelevanta utan att vi tappar vår identitet.

Ett tydligt exempel vore att bli bättre på att värdera samverkansmeriter, så att det verkligen lönade sig att på ett seriöst sätt arbeta vidare med sina forskningresultat efter att de är publicerade, inte minst i samverkan med aktörer utanför akademin. Det är inte alltid bara av idealistiska skäl som forskaren väljer bort möjligheten att samverka, ofta är samverkan ett riktigt dåligt val om man vill komma vidare i sin forskarkarriär. Så om vi kan få igång en bredare debatt om samverkansmeritering kan vi nog på sikt också upptäcka att samverkan kan gynna kvalitén både i forskning och utbildning.

Mattias Martinson
Ställföreträdande vicerektor för vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap