Vill fylla kunskapsluckorna kring könsdysfori

Könsdysfori är en psykiatrisk diagnos som innebär att man känner lidande över att ens könsidentitet inte stämmer överens med det registrerade könet. På Institutionen för medicinska vetenskaper pågår forskning där man med hjälp av flera olika studier ska undersöka effekterna av den vård som ges till den här patientgruppen.

– Det finns fortfarande många kunskapsluckor inom området. Våra studier fokuserar till största del på att undersöka hur det går för personer som har könsdysfori och söker vård. Hur det går med själva könsdysforin? Hur det går med den psykiska hälsan? Vi kommer också titta på om det finns långtidsnegativa effekter, till exempel biverkningar som vi inte känner till, säger Fotis Papadopoulos, universitetslektor i psykiatri vid Uppsala universitet och överläkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset.

Många som söker psykiatrisk vård

I en av studierna som snart är klar har man tittat på psykiatrisk vårdkonsumtion före och efter könsbekräftande hormonbehandlingar hos unga för att försöka fånga upp behandlingens effekt på det psykiska måendet.

– Det man ser är att det finns en överrepresentation av psykiska besvär, jämfört med populationen i stort, som kvarstår även efter behandling, säger Malin Indremo, doktorand i psykiatri vid Uppsala universitet och psykolog inom könsdysforiteamet på BUP vid Akademiska sjukhuset.

De båda forskarna lyfter fram fler faktorer till varför behovet av psykiatrisk vård är högt även efter behandling. Minoritetsstress kan vara en del av förklaringen – det är inte lätt att vara trans oavsett om man fått behandling eller ej då transpersoner ofta utsätts för diskriminering och trakasserier.

Malin Indremo framhåller också att man inte kan förvänta sig att alla besvär kommer försvinna bara för att personen får vård för sin könsdysfori.

– Vad innebär en lyckad behandling? Av de vi träffar finns det flera som tampas med ångestproblematik eller depression, men som är jättenöjda med sin behandling. Man behöver fundera kring vad vi har för förväntningar. Har man sårbarhet för andra svårigheter med sig i bagaget så kommer inte de raderas bara för att man påbörjar behandling.

I studien kunde de se att runt hälften av de som fått behandling för könsdysfori också hade en annan psykiatrisk diagnos.

Markant ökning av personer som söker transvård

En annan fråga som de planerar att utreda handlar om uppkomsten av könsdysfori. Vad beror det på? Det kan möjligtvis förklara varför antalet personer som söker vård för könsdysfori har ökat så markant det senaste decenniet. Idag vet man inte riktigt varför ökningen varit så stor.

– De hypoteser som lagts fram handlar bland annat om tillgänglighet till vård, acceptans i samhället och kunskap om de här frågorna. Det gör det lättare att identifiera funderingarna hos sig själv och minskar tröskeln till att söka vård, säger Malin Indremo.

Hon menar också att funderingar kring könsidentitet är relativt vanliga. Alla som söker vård landar inte i att det handlar om könsdysfori utan det kan också vara en del i ett större identitetssökande.

Ska studera ånger

Forskarna planerar också att försöka ringa in hur vanligt det är att personer som påbörjat eller genomgår behandling inte längre vill fortsätta, att de bestämmer sig för att detransitionera.

– Vi hoppas kunna nyansera begreppet ånger. Det finns så många nyanser i varför man kan avsluta sin behandling eller välja att leva enligt det könet man blev tilldelad vid födseln. Vi måste förstå begreppet bättre för att ta reda på hur vanligt det är, säger Fotis Papadopoulos.

Med mer kunskap om vad som leder till detransition, ökar chansen att identifiera personer som riskerar att ångra sig.

– Där behöver vi så mycket information som möjligt så vi kan förebygga att människor hamnar där. Vilka gynnas av könsbekräftande behandlingar och vilka inte, säger Malin Indremo.

Hätsk mediedebatt

Just ånger och transvård har diskuterats flitigt i media den senaste tiden. Senas nu i SVT:s dokumentär Transkriget. De båda forskarna, som också jobbar kliniskt med patientgruppen, vänder sig emot bilden som tecknas av att transvården saknar evidens, eller att det räcker med ett möte för att få diagnos och behandling. I stället menar de att väntetiderna är alldeles för långa. Det tar flera år innan en behandling kan bli aktuell.

– Det finns många med starka åsikter som tycker att vård av transpersoner är fel. Det tycker inte vi. Det är inte unikt för transvården att det finns kunskapsluckor, det finns även inom psykiatri och medicin. Vården måste kunna hjälpa den patient som man har framför sig. Det finns evidens och vi har väldigt lång erfarenhet av att de här behandlingarna hjälper patienterna, säger Fotis Papadopoulos.