Sverker Finnström

Existentiella rädslor, globala krig och att se sprickor i berättelsen om det goda mot det onda

Krig och död är teman som kulturantropolog Sverker Finnström belyser i sin forskning. Frågor som kan lära oss något om människors universella funderingar om livet och vår roll i världen. Med utgångspunkt i inbördeskriget i Uganda har forskningen tagit honom genom tid och rum till andra världskrigets Asien samtidigt som det går att se paralleller till Rysslands invasion av Ukraina.

I 25 års tid har Sverker Finnström bedrivit fältarbete hos acholifolket i norra Uganda och forskat om livet i och efter inbördeskriget mellan Ugandas armé och rebellgruppen Herrens motståndsarmé. Det har bland annat resulterat i den uppmärksammade boken Living with Bad Surroundings: War, History, and Everyday Moments in Northern Uganda (Duke University Press, 2008), som belönades med amerikanska antropologiförbundets utmärkelse Margaret Mead Award.

-Sedan kriget tog slut 2006 har jag stannat i samma område och fortsatt studera vad som händer med de som växt upp i skuggan av kriget. Medieindustrins logik bygger på att uppmärksamma en fråga i taget och när det händer något nytt någon annanstans vill alla hoppa på tåget och åka dit. Antropologins bidrag är att istället stanna på stationen och studera vad som blir kvar när alla andra drar vidare. Det tar tid att bygga förtroende och förståelse och med tiden får man mer nyanserade svar, säger Sverker.

Genom forskningen om kriget har Sverker kommit att intressera sig för vad det innebär att vara soldat och olika kulturella praktiker kring döden.

-Min utgångspunkt är acholifolket i norra Uganda. Hur de ser på döden, hur de genomför begravningar och hur de gör i de fall då det saknas en kropp, som när någon dör i krig i ett annat land. Många ugandier har varit soldater i närliggande länder som Kongo, Sydsudan och Somalia och i fältarbetet har jag stött på gamla män som berättat att de under andra världskriget var i Myanmar, som då hette Burma, och slogs med britterna mot Japan. Det är en intressant situation. Där möttes Japan och Uganda i ett tredje land. Å ena sidan dödade de varandra, å andra sidan försökte soldater på båda sidor hantera vad de skulle göra när kamrater dog. Vad gör det med synen på döden och med dödens ritualer?

Universell oro

Sverker säger att var man än kommer ifrån tycks alla människor ha existentiella funderingar kring vad döden innebär och hur den ska hanteras.

-Det verkar vara en universell oro att bli bortglömd, att inte få en begravning. Det kunde vi exempelvis se efter förlisningen av Estonia. Det var oerhört svårt för många anhöriga att inte få begrava sina nära och kära. Genom antropologin kan vi se att människor brottas med ungefär samma frågor oavsett var de bor, men att de har olika sätt att hantera dem. Genom ett specifikt etnografisk fokus, i mitt fall acholifolket, kan vi få en mer nyanserad förståelse för universella frågor, som döden. Det tar oss bort från idén att vissa saker är självklara att göra när någon dör. Antropologin är en av få discipliner som har den uttryckliga ambitionen att gå utanför det egna referenssystemet för att bättre lära av andra människors livsvärldar.

Berättelserna ifrån andra världskriget fick ligga och gro i flera år, innan de blev fokus för Sverkers forskning.

-Afrikas roll i de två världskrigen är ett nytt fält för mig. Jag sitter och läser massa böcker om dessa krig och inte minst om andra världskrigets front i dåvarande Burma. Eftersom afrikaner alltid varit osynliggjorda måste man läsa väldigt mycket för att användbara fragment ska dyka upp. I memoarer som skrivits av brittiska officerare dyker det ibland upp berättelser om kamratskap med de afrikanska soldaterna, vid sidan av direkt rasistiska kommenterar. Afrikanerna nekades ofta utrustning och mat och tvingades sova direkt på marken i Burmas regnskog, bland malariamyggor och ormar. Britterna menade att många afrikaner inte ens brydde sig om begravningsritualer, baserat på kolonialtidens beskrivningar att afrikanerna istället föredrog att lämna sina döda i bushen. Det var en ytlig och ofullständig förståelse som utnyttjades av britterna, eftersom det var mycket kostsamt att hämta hem soldater som dött i krig. Än idag kan man se stora krigskyrkogårdar med rader av gravstenar på välvårdade gräsmattor i de forna brittiska kolonierna. Men i nästan alla dessa gravar ligger européer. Intill krigskyrkogården i Nairobi finns till exempel en bushliknande massgrav där de afrikanska soldaterna ligger. Där blir det tydligt hur den koloniala maktordningen upprätthålls även efter döden.

Återkommande berättelser om kannibalism

Sverker har hittat några få fall där ugandier själva berättat om sina upplevelser av kriget i Burma. Bland annat skrev Robert Kakembo om livet som soldat och rasismen i brittiska armén. Hans bok förbjöds snart av britterna.

-Hemma hos en bekant i Kampala hittade jag en självpublicerad bok av en ugandier som intervjuat äldre släktingar. En berättelse ifrån kriget i Burma fångade mitt intresse. Den handlade om när britterna intog ett japanskt läger, där de hittade döda japanska fiendesoldater. När de brittiska officerarna misstänkte att japanerna bevakade dem med sina kikare, tvingade de ugandierna att stycka en död japan och lägga kroppsdelarna i en stor gryta som de skulle dansa kring. På så sätt använde britterna sina egna föreställningar om afrikaner som vildar och kannibaler för att skrämma japanerna.

Genom sin forskning har Sverker sett hur berättelser om afrikaner som kannibaler går som en röd tråd igenom historien från 18oo-talets upptäcktsresande till 2000-talet.

-Rasismen var en grundförutsättning för kolonialismen och idén om afrikanen som en lägre stående vilde var helt central i detta. Och alltsomoftast antogs denna vilde också vara kannibal. I min forskning kan jag visa att dessa idéer fortfarande finns kvar, exempelvis vad gäller inbördeskriget i Uganda. År 2015 tillfångatogs ett rebellbefäl i Herrens Motståndsarmé och skickades till Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, där han senare dömdes för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Men när åklagaren först presenterade fallet för domstolen, så hävdade han, vid sidan av alla de bevis han presenterade, att befälet också gjort sig skyldig till kannibalbrott. Det stämde inte och den som faktiskt var skyldig till dessa brott hade redan dömts och avrättats av rebellerna själva. När de officiella domstolsförhandlingarna sedan började fanns anklagelserna om kannibalism inte ens med, de hade bara berättats för en dramatiserande effekt. Trots andra mycket grov brott som befälet var skyldig till, så var det den påstådda kannibalismen som media plockade upp eftersom kannibalism tycks bekräfta en redan inpräntad bild av afrikaner som mycket annorlunda oss i Europa. Referenser till Herrens motståndsarmé letade sig under en period också in i populärkultur, bland annat dök rebelledaren upp i en Bond-film. Genom sina spektakulära krigsbrott väckte rebellerna själva stor uppmärksamhet, lite som IS senare gjorde, inte minst eftersom det bekräftade den europeiska bild av det primitiva, våldsamma Afrika.

Lokala krig med globala förgreningar

Ett argument som Sverker utvecklar i boken om inbördeskriget i Uganda, är att det trots den geografiska avgränsningen på flera sätt var ett globalt krig som inte kunnat upprätthållas utan internationellt stöd.

-Till stor del finansierades inbördeskriget i norra Uganda av biståndsmedel och en global handel med vapen, ädelstenar, elfenben och mineraler. I denna utveckling var rebellrörelsen bara en spelare bland många andra. Men eftersom rebellernas kamp var så ohyggligt våldsam var det lätt att fokusera på dem istället för de aktörer som skodde sig på kriget och på korruption och varuflöden i skuggan av kriget. Jag pratade en gång med en kvinna i Uganda som frågade: Varför skickar ni hit alla dessa moderna vapen, som vi inte ens har uppfunnit? Nu sker liknande saker i Ukraina. Inflödet av vapen militariserar ett helt samhälle och som alltid hamnar civilbefolkningen i kläm. Putin använder det i sin propaganda men det stämmer till viss del att Europa och NATO göder kriget. Vi ska aldrig för en sekund glömma att Putin är skyldig till att ha startat kriget och att Ukraina försvarar sin frihet och demokrati, men vi måste också inse att eftersom Sverige bidrar med vapen till Ukraina så blir vi inblandade i kriget, med konsekvenser också för situationen i Sverige. Under kalla krigets Afrika kallades detta för proxykrig eller ombudskrig.

Vad tänker du kring Sveriges NATO-ansökan?

-Just nu genomgår vi ett paradigmskifte i Sveriges neutralitetspolitik och alliansfrihet. Det finns folkligt stöd för att gå med i NATO och det är upp till var och en att noga fundera på vad man anser i frågan. En sak att tänka på är att NATO är en militärallians med medlemsländer som inte nödvändigtvis fungerar som demokratier. Ta Turkiet, som tycks få avgöra om Sverige får gå med eller inte, samtidigt som Turkiet försöker utöva inflytande över vår demokrati och lagstiftning. Ungern å sin sida vill att Sverige släpper sin demokrati- och HBTQ-kritik mot landet för att bli insläppta. Och USA har valt att aktivt samarbeta militärt med organisationer i Yemen, Sudan och Kongo som nyttjar barnsoldater. Det är ett ganska rejält skifte som nu sker och jag har egentligen inte hört några diskussioner om hur Sverige som del av NATO skulle kunna vara en stark röst för mänskliga rättigheter. Istället tycks just denna röst tystna. Vi måste också vara beredda på att Turkiet, som har pågående konflikter med Grekland och kurdiska grupperingar i Syrien, kan begära hjälp av NATO, och att vi då kan bli skyldiga att hjälpa till militärt. Så NATO är så mycket mer än bara ett skydd för oss i Sverige mot Ryssland.

Verkligheten är ofta en gråzon

Generellt menar Sverker att kritiskt tänkande och reflektionsförmåga är viktigt i krigstider.

- Det är så enkelt att välja sida och se allt som svart-vitt i viljan att stödja Ukraina, men vi får inte tappa den kritiska blicken även mot de vi stöder. När Amnesty International skrev i en rapport att även ukrainska soldater kan ha begått krigsbrott blev folk upprörda på Amnesty, även i Sverige. Men det är naivt att tro att det inte kan förekomma krigsbrott på båda sidor. Krig är smutsigt och vi måste våga ställa obekväma frågor som skapar sprickor i berättelsen om de goda mot de onda. Verkligheten är oftare en gråzon än bara svart-vit. Där tror jag antropologi har mycket att bidra med, speciellt i rapportering från händelser i andra delar av världen. Akuta frågor är viktiga att uppmärksamma men jag saknar ofta den långsiktiga uppföljningen.

På samma sätt som att Ukraina inte ska stå över kritik, tycker Sverker att man ska vara försiktig med att svartmåla allt ryskt.

-Det var förvånande att reaktionen på kriget var att bojkotta rysk kultur. Tvärtom är det viktigare än någonsin att läsa på om rysk historia och kultur. Dostojevskij har inget med Putin att göra. Det är farligt att smeta Putin över allt ryskt, det kan leda till förföljelser av ryssar i diasporan. Och tror man att alla ryssar som inte öppet protesterar är anhängare till Putin saknar man förståelse för hur det är att leva i en diktatur, säger Sverker avslutningsvis.

Text: Jennie Sjödin, år 2023