Att utreda våldsutsatta vuxna

Att utredningen ska göras anges i socialtjänstlagen:

”Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.” (SoL i 11 kap. 1 §)

Det är utredningen som ligger till grund för socialtjänstens bedömning av vilka insatser som ska erbjudas. Om det inte klart framgår vad personen som söker kontakt med socialtjänsten vill, har handläggaren rätt att uppfatta det som att personen eftersöker insatser.

Kvinnor som utsätts för våld uttrycker ofta ett behov av hjälp med boende, ekonomiskt och praktiskt stöd samt samtalsstöd. Kvinnorna behöver också stöd i rättsprocessen. Socialtjänsten ska även kunna erbjuda den som utsätts för våld andra akuta insatser om det behövs.

Till en början är den allra viktigaste uppgiften för socialtjänsten att skydda, både kvinnan och hennes barn. Socialtjänstens utredningsarbete bör präglas av ett säkerhetstänkande. Lika centralt är att kvinnan bemöts empatiskt och lyhört, med känslighet inför den utsatthet det innebär att ha erfarit våld från den man ska stå närmast.

Det finns många olika aspekter av personens livssituation som bör utredas. I ett första skede är det av betydelse att ställa frågor som ringar in den våldsutsattas behov av akut hjälp. Därefter är det betydelsefullt att få en bild av våldets karaktär och omfattning. Men också om våldets konsekvenser för den våldsutsatta, hur hon hanterar sin situation, hur hennes nätverk ser ut, om hon behöver stöd i sitt föräldraskap samt behovet av stöd och hjälp på kort och lång sikt.

Handläggningen av ärendet ska dokumenteras. Dokumentationen kan komma att utgöra del av bevismaterialet vid en eventuell polisanmälan.

Inför beslut om insatser har den som ärendet gäller rätt att läsa utredningen. Inom socialtjänsten råder sekretess vilket betyder att ingen annan än personen själv får ta del av dokumentation.

I utredningen ska socialtjänsten även bedöma risken för ytterligare våld. Riskbedömningen ska, som en del av utredningen, också ligga till grund för beslutet om vilka insatser som ska sättas in.

Den enklaste formen av riskbedömning består i att lyssna uppmärksamt på kvinnans berättelse, identifiera vad hon i nuläget är mest rädd för och följa upp. Riskbedömningen ska också innefatta i vilken mån kvinnan riskerar att utsätta för våld i framtiden.

Vid behov ska socialtjänsten göra en ny riskbedömning. Det är viktigt att riskbedömningen inte bara sker vid ett tillfälle utan att socialtjänsten utvärderar om bedömningen behöver ändras.

En standardiserad metod bör användas

Socialstyrelsen skriver i sina allmänna råd att en standardiserad riskbedömningsmetod bör användas som en del av riskbedömningen. Metoden ger handläggaren ett stöd när risken ska uppskattas.

De metoder som använts mest i Sverige av polisen och socialtjänsten är SARA (partnervåld), SAM (stalkning) och PATRIARK (hedersrelaterat våld).

Socialstyrelsen har också utvecklat ett riskbedömningsinstrument – FREDA-farlighetsbedömning – som del i ett större paket av standardiserade bedömningsmetoder för socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer.

Om FREDA bedömningsmetoder på Socialstyrelsens webbplats

Enligt Socialstyrelsen är det upp till varje verksamhet att värdera hur olika riskbedömningsmetoder motsvarar behoven. Det står socialtjänsten fritt att välja riskbedömningsmetod.

När den som utsätts för våld har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska kommunen tillsammans med regionen upprätta en individuell plan, så kallad samordnad individuell plan (SIP). Planen ska tas fram om kommunen eller regionen bedömer att den behövs för att den som utsatts för våld ska få sina behov tillgodosedda, och om den utsatta samtycker till att den upprättas.

Samordnad individuell plan, SIP, på SKR:s webbplats