Ukrainian witness: Hanna Anisimova

Det är så universell ondska föds ur universell likgiltighet

2022-05-25

From the editor: Hanna Anisimova is currently staying in Sweden. She is a Research assistant at Stockholm Institute of Transition Economics (SITE). Hanna’s story takes back to the very beginning of the Russo-Ukrainian war in 2014 that started with annexation of Crimea and occupation of Donbas territories.

Äntligen är processen för min självidentifiering klar under dessa outsägligt hemska dagar. Äntligen vet jag, jag känner med alla celler i min kropp vem jag är. Jag är ukrainare. Och det är inte en fråga om vilket blod som flyter genom mina vener eller var jag är född, det handlar om värderingar. Min pappa är etnisk ryss och min mamma är ukrainska, och fram till 2014 bodde jag i den rysktalande ukrainska staden Donetsk. Och yes, jag känner mig skyldig. För att jag inte riktigt uppskattade mitt andra modersmål, för att vara opolitisk och betrakta mig själv som en "vanlig människa", och ”vad kan jag göra, låt det avgöras av mäktiga männen där uppe". Ärligt talat, ibland gick jag inte till lokalvalet och jag var inte intresserad av politik, för det är inte så intressant för en ung tjej. Det var inte så intressant.

Det var inte intressant förrän 2014, när en militär attack av ryska trupper mot mitt Donetsk började. När vi under långa strider och bombningar måste vänta i källaren i vårt hus. När man räknar hagelskotten på fingrarna, då vet man säkert att det finns lite tid att snabbt äta något vid bordet i köket.

Och så går dagarna, månaderna. När du känner dig mer och mer rädd som ett djur med den grundläggande instinkten att fly så snart som möjligt, medan ditt sinne upprepar att det inte finns någonstans att fly. Ingen kommer för att hjälpa dig. Den ukrainska armén kommer inte att vinna det här själva, och världen tittar bara tyst på.

Allt som kvarstår är att sitta hemma under skottlossning, när väggarna darrar och hela himlen vid horisonten är blodröd eftersom hela Donetsks flygplats brinner. Gradvis tappar man allt hopp och vänjer sig vid tanken att man när som helst kan dö. Och jag minns mina konstiga tankar att om jag inte har varit i Barcelona än, ​​hur kan jag då dö nu?

Att dö inte bara av att bli beskjuten, utan också av plundrande. Som min faster, som sommaren 2014 blev strypt till döds av vandaler som letade efter pengar. Och hon bodde ensam i sitt hus på landet. Jag kan säga att det var väldigt svårt att ordna en begravning under periodisk beskjutning och när du behöver passera militära checkpoints om och om igen.

Förväntningar, förväntningar om fred. Slutligen kom de första överenskommelserna om undertecknandet av vapenstilleståndsavtalet i september 2014. Äntligen gick min mamma ut igen, för att jobba lite på vår trädgård, nu när avtalet skrevs på. Men plötsligt blev vi beskjutna, flera artillerigranater träffade vår trädgård, huset blev delvis skadat. Men det värsta var att min mamma blev svårt sårad i bröstet och i huvudet av granatsplitter. Hon tappade dock inte medvetandet trots kraftiga blödningar.

Blodig väntade hon med min bror i vår källare på ambulansen, som kom två timmar senare, mitt under en beskjutning. Ambulanspersonalen var riktiga hjältar, de gjorde allt rätt, tog henne till sjukhuset där hon var med om flera operationer, sen två månaders rehabilitering hemma. Men det spelar ingen roll, det viktigaste är att hon lever.

Hon lever även idag och återigen under beskjutning i vårt restaurerade hus. Tror ni att hon kommer att överleva?

Jag vet inte. Jag är långt borta, i ett annat land, jag har två små barn som hela tiden frågar, mamma, varför gråter du, lek med oss. Och jag berättar en saga för dem. Att deras mormors land blev attackerat av rånare. De är onda och samvetslösa, eftersom ingen älskar dem och ingen kommer NÅGONSIN att älska dem.

Vi gillar att prata om globalisering och den nära relationen mellan oss alla på denna jord. Och idag, mer än någonsin, är det viktigt att alla inser detta. Det är helt omöjligt när min mors kusin som har arbetat i militären hela sitt liv i Ryssland och en annan – i militären i Vitryssland, på något sätt är inblandade i detta brott, som inte kan namnges. Till och med ONDSKAN själv var tydligen förvånade. Någon bestämt trots allt att han kan ändra gränser och förstöra NATIONER i den nya världen.

Därför tror jag att vi alla är skyldiga, och vi bör inte leta efter ursäkter. Utan måste hitta något sätt att övervinna konsekvenserna av detta krig och bygga en bättre framtid. När allt kommer omkring är vilket pris som helst värt livets pris.

Kriget är fruktansvärt.

Och det är sant, tro mina ORD. Ingen behöver FÅ en sådan ERFARENHET.