Ny bok: Förtydligande av rätten till bostad skulle stärka hushållens ställning på bostadsmarknaden

Det allmänna har ett ansvar för att trygga rätten till bostad, enligt den svenska grundlagen. Det finns dock ingen absolut rätt för den enskilda medborgaren att kräva en bostad. Rätten till bostad är mer en ”social rättighet” som innebär ett ansvar för staten att skapa goda förutsättningar för medborgarnas boende. Här skiljer sig bostadsfrågan från andra rättigheter som vård och skola.

– Det är ju inte rimligt att ha ett system där alla tilldelas en bostad, ungefär som man tilldelas en skolplats. I Sverige är rätten till bostad istället en programmatisk rättighet till skillnad från en juridisk utkrävbar rätt. Det är ett politiskt åtagande för staten att ordna med medborgarnas bostadsförsörjning, säger Bo Bengtsson, professor emeritus i statskunskap vid IBF.

Detta sker genom det som Bo Bengtsson kallar ”korrektiv” till bostadsmarknaden, som ska göra utfallet på marknaden socialt och politiskt acceptabelt. Sådana korrektiv kan vara finansieringsstöd och subventioner men också regler om upplåtelseformer och hyressättning, eller särskilda organisationer som allmännyttiga bostadsföretag.

I boken diskuteras de fem institutionella pelare som legat till grund för den programmatiska rätten till bostad: (1) en generell politik utan individuell behovsprövning; (2) kommunernas och allmännyttans ansvar för implementeringen; (3) en integrerad hyresmarknad där privat och allmännyttig hyresrätt konkurrerar på lika villkor; (4) neutralitet mellan upplåtelseformerna; (5) ett kollektivt system för hyresförhandlingar.

Mycket har dock hänt på bostadsmarknaden sedan 1970-talet då Ingvar Carlsson var Sveriges första bostadsminister och skrivningarna i grundlagen om rätten till bostad kom till. Trots den grundlagsskyddade rätten till bostad är det många idag som saknar en god och trygg bostad. Det gäller inte bara vuxna personer, utan även barn.

– Idag talar många politiker och forskare om bostäder som om det var vilken marknadsvara som helst, utan hänsyn till sociala och psykologiska faktorer kring boendet. Men boendet och grannskapet spelar så stor roll i människors liv. Det blir ett ojämlikt förhållande mellan hyresvärd och hyresgäst eftersom hyresvärden inte alls har samma sociala och psykologiska koppling till ”marknadsvaran”, förklarar Bo Bengtsson.

Han och andra forskarkollegor har pekat på att de sociala och ekonomiska problemen på bostadsmarknaden under senare år blivit allt allvarligare och att det är uppenbart att dessa problem försvårats av att den generellt inriktade bostadspolitiska regimen har urholkats.

– Den programmatiska rätten till bostad som finns inskriven i grundlagen är idag otillräcklig för att hantera problemen med bostadsbrist, försämrat besittningsskydd och växande hemlöshet, säger Bo Bengtsson.

Ett stort problem, menar han, är att det saknas en officiell instans som har ansvar för tillgodose medborgarnas rätt till bostad. Han är samtidigt skeptisk till införande av socialbostäder (”social housing”), som Sverige inte haft sedan 1940-talet och som han menar skulle leda till ett fullständigt systemskifte.

Bo Bengtsson vill hellre föreslå en medelväg som innebär att den nuvarande generella bostadsregimen består, men att ett tydligare ansvar för genomförandet läggs på stat och kommun. Detta skulle kunna kompletteras med vissa formellt utkrävbara rättigheter.

– Mer utkrävbara regler skulle bland annat ge hushåll med bostadsproblem, som idag faller mellan stolarna, en starkare position gentemot socialtjänsten. Det är ingen lätt väg att gå, men det skulle vara en socialt mer hållbar lösning än att helt förkasta dagens generella bostadssystem och införa marknadshyror och social housing.