Svensk tegelarkitektur 1870–1975. Autenticitet, stadsbild och tegelproduktion i en föränderlig tid

Perioden 1870 till 1975 innefattar såväl den svenska tegelindustrins industrialisering, storhetstid och fall. Från att ha varit en binäring till de stora godsen och jordbruken växte teglets betydelse med urbaniseringen. Kraven på eldsäkra byggnadsmaterial blev allt fler och flera städer införde förbud mot att bygga trähus i de centrala delarna. I spåren av urbaniseringen och industrins förändring blev teglet under 1900-talet Sveriges mest använda byggnadsmaterial. En stor del som uppfördes var inte synligt bakom putsfasaderna, men med teglets ökade kvalitet och idéer om autenticitet och äkta material inom såväl arkitektur- som kulturdebatten blev den oputsade fasaden allt mera populär från 1880-talet och framåt. Det är detta projektet behandlar. Det oputsade teglets byggnads-, produktions- och idéhistoria.

I projektet berörs ett flertal olika aktörer som tegelbruken, intresseorganisationer, byggherrar, byggmästare, byggnadsmaterialförsäljare, arkitekter och stadsplanerare. Minst lika starka som aktörer är föreställningen om det äkta, det regionala och det nationella. Frågan om autenticitet ges olika värden under perioden och resulterar i skiftande gestaltning av arkitektur och användande av byggnadsmaterialen.

Projektet behandlar exempel från hela landet, från Luleå till Ystad. Det innefattar kyrkor, museibyggnader, industrier, kommunala institutioner, affärs- och kontorsbyggnader, flerbostadshus, villor och radhus, för att nämna några av de typer av bebyggelse som använt teglet för att understryka idéer och forma sin miljö. I projektet behandlas även utställningar, reklam och informationskampanjer om tegel. Det blev en del av det växande Sverige och användes såväl med riktning mot framtiden som förankring i det förgångna, men också som del av den lokala platsen som tillhörighet till en internationell arkitektur.

Den absolut största delen av arkitekter och byggmästare som använde tegel i fasad och interiör gjorde det för att det var ett relativt underhållningsfritt material. Samtidigt var det också teglet under perioden som i flera fall fick uttrycka det konstnärliga och autonoma i arkitekturens gestaltning. Dessa med flera aspekter speglas genom vår byggda miljö och det samhälle där den skapades.