Kaj Nyström rör sig mellan två världar

Många uppfattar den matematiska forskningen som uppdelad i en abstrakt del som är frikopplad från verkligheten och en annan del som utvecklas i nära samspel med tillämpningarna. Men matematikern Kaj Nyström rör sig mellan båda världarna.

Kaj växte upp i Östersund och när han skulle läsa vidare efter gymnasiet tvekade han mellan kemi och matematik men till slut föll valet på matematik.

– Visst hade jag väl en viss läggning för matematik men det som avgjorde var friheten i ämnet, att det faktiskt går att utföra ganska individuellt nästan var som helst.

Valet visade sig vara rätt och efter några års matematikstudier i Umeå bestämde sig Kaj för att forska i matematik. Han skrev en doktorsavhandling om partiella differentialekvationer i fraktalgeometri och fortsatte att forska, men med tiden blev han allt mer lockad av att lösa mer konkreta frågeställningar. Han ville arbeta med problem som var väl förankrade i verkligheten och faktiskt kunde lämna avtryck.

– Om man ska hålla på med tillämpad forskning tycker jag att man ska ta sin i utgångspunkt i de verkliga problemen. Och ursprunglingen tyckte jag att alternativet var att stanna kvar på universitetet och bygga upp också en sådan inriktning. Alternativ två var att gå ut och arbeta utanför universitetet och försöka se hur det ser ut. Givet min personlighet tyckte jag att det var mycket mer spännande att gå ut och testa att vara utanför universitetet ett antal år.

Under en tid arbetade Kaj inom finansbranschen med kvantifiering av risker i bank. Det var en givande erfarenhet, men han insåg att han ändå trivdes bäst i expertrollen och kom så småningom tillbaka till den akademiska forskningen.

Även om Kaj tror att det kan vara svårt att komma tillbaka till akademin efter ett uppehåll från forskningen upplever han att hans erfarenhet i finansbranschen har berikat hans forskning.

– Jag har blivit mycket mer grundad i mitt ämne. Sedan har jag insett att man måste jobba effektivt. I akademin kan vi ibland känna att vi har oändlig tid, medan man i näringslivet jobbar mer kortsiktigt. Man måste bli klar vid vissa tidpunkter. Det betyder också att man måste hitta sätt att komma framåt inom givna tidsramar. Det sättet att se på arbetet ska man inte överdriva, men emellanåt är det inte alls så dumt.

Så inspirationen kan pressas fram?

– Det stämmer bra. Det gäller att hitta sätt att vara aktiv. Ibland när jag vet att någon annan har gjort något relevant som jag inte fattar, då försöker jag själv skriva ner beviset för att vara aktiv och när jag gör det blir jag tvungen att sätta mig in i beviset mer.

En annan positiv effekt av Kajs erfarenhet av näringslivet är att han har fått mycket lättare att svara på frågan vad man ska ha matematik till.

– Många studenter efterfrågar det. En del av oss som alltid har varit på universitetet tenderar att marknadsföra matematik genom gåtor och skönhet. Jag håller med om att skönhetsdimensionen är viktig, men vi ska också betona att matematik kan användas och är relevant. Matematik är ett av få verktyg som kan lösa reella komplexa problem som har betydelse för oss alla i samhället.

Matematikens roll i ett större sammanhang verkar prägla även andra aspekter av Kajs arbete. När jag frågar honom vad han tycker är roligast med hans jobb svarar han att det bästa är att lösa problem tillsammans med andra. Han instämmer inte i idén om matematikern som en ensamvarg som löser problem på sin kammare.

– Det är klart, man kan ha en personlighet som säger att man ska jobba ensam. Det kan vara bra att göra det ibland för att testa sina gränser, men annars tror jag att man kommer mycket längre med samarbete.

Har du hört talas om projektet som Terence Tao bland andra har startat, där de löser problem tillsammans på nätet?

– Ja, Polymath. Det är otroligt imponerande att han kunnat sätta upp något sådant. Det krävs någon som han för att göra det. Han är en av universalgenierna som bemästrar många områden. Hela hans verksamhet bygger på att han kan så mycket och integrerar alla de sakerna. Polymath är genialiskt, att använda den moderna tekniken och få hela världen att zooma in på ett problem på det sättet.

Det säger emot myten om matematikgeniet som sitter ensam på sin kammare.

– Ja, visst. Han är ju ett sånt geni som kan göra det men han uppmuntrar samarbete och förstår att det blir bättre. Men sen gäller det att vara det där geniet för att managera allt. För att filtrera all information som kommer in och sätta ihop det krävs det någon som är riktigt kompetent. Han är en riktig stjärna. Det ger inspiration.

Det är inte så att man får mindervärdeskomplex?

– Det är klart, det finns lite olika alternativ där. När man är trött någon dag kan man tänka varför håller vi övriga på? Men man måste vända på det och få inspiration av jättarna. När jag var i Chicago förra veckan såg jag en av stjärnorna, Jean Bourgain, och sättet som han slänger sig med begrepp från många olika områden är otroligt fascinerande. Det ger otrolig inspiration att man helt plötsligt lyfts från något som är väldigt jordnära till en generalisering som är så mycket större.

– Man måste se allt detta som inspiration, annars blir det ju outhärdligt. Man får hitta sin nivå och sedan sträva lite högre. När man är yngre kan det vara lite plågsamt för man vet ännu inte sina gränser. Men om man börjar förstå sina gränser för mycket, då testar man ju aldrig någonting utanför dem heller. Det är bra att ha lite övermod. Måttligt övermod.

Matematik och begåvning är ett ämne som vi uppehåller oss vid en ganska lång stund. Kaj berättar att han anser att den allmänna uppfattningen om vad det innebär att vara bra på matematik är ganska märklig. Många tror att matematisk begåvning är något som man antingen har eller saknar, men i verkligheten finns det många olika sätt att vara en skicklig problemlösare och matematiker.

– Du kan vara snabb på att sätta igång och lösa ett problem men får aldrig till något avslut. Det finns massor med olika steg i forskningsprocessen. Och där har vi fördelen med att jobba ihop. Man har olika styrkor. Den här idén om att man ska vara smart som innebär, antar jag, att man närmast ögonblickligen ska kunna lösa problem, det är väl nästan bara sådana som Terence Tao som är det. De flesta av oss jobbar inte så.

Jag har lagt märke till att det finns väldigt många olika typer av matematiker. Folk har verkligen olika ingångar i ämnet och olika sätt att se på saker.

– Ja, så ser jag det. Matematikämnet är så brett att det verkligen finns plats för många olika ingångar och karaktärer och syn på ämnet. Om man lyckas balansera det är det en styrka för en matematisk institution.

Alma Kirlic

2014-10-01