Trädgårdsvandring

Huvudbyggnaden byggdes på uppdrag av Linné och stod klar 1762. Här kan man idag se porträtt av Linnés familj, vänner, husdjur och, framförallt, Linné själv. Där finns också många föremål som tillhört familjen Linné, allt från en citronpress till dukar och kläder. Linnés arbetsrum och sovrum är prydda av hundratals vackra blomsterplanscher som han lät klistra upp på väggarna istället för tapeter.

Tapeter, föremål och virtuell rundvandring

Följ med på en 360-graders rundvandring i bostadshuset på Hammarby.

Statens fastighetsverk som förvaltar Linnés bostadshus har skrivit en artikel om blomsterplanscherna i Linnés arbetsrum och sovrum. Artikeln "Lustgården på väggarna" finns att läsa på Docplayer.

Konstsamlingarna vid Uppsala universitet ansvarar för möbler, konst, kläder och andra föremål på Linnés Hammarby.

Västra flygeln var familjen Linnés första bostad på Hammarby, i väntan på att huvudbyggnaden skulle bli klar. Därefter blev den troligen arrendatorsbostad.

Idag finns där en utställning om Linné och Linnés Hammarby.

Den torvtäckta östra flygeln var på Linnés tid brygghus och bagarstuga. Linné beskriver 1753 hur hustaken i Uppsala är täckta av grönskande torv. Dessa tak hade sin speciella flora av växter som tål att växa på torra, magra växtplatser: taklosta Bromus tectorum, kärleksört Sedum telephium, gul fetknopp Sedum acre, klofibbla Crepis tectorum och takmossa Tortula ruralis. Linné gav flera av dem namnet tectorum av latinets tectum som betyder tak.

I sin barndoms Småland hade Linné sett hur allmogen planterade taklök Sempervivum tectorum på torvtaken för att skydda stugorna från vådeld. Runt omkring på Hammarby finns en speciell taklök, hammarbytaklök Jovibarba globifera, som har spridit sig från Linnés odlingar. Kanske planterade han den också på de enklare husens torvtak.

Linnés rabatter intill huvudbyggnaden är rekonstruerade med samma växter som Linné själv odlade där för mer än 200 år sedan. Han har lämnat efter sig skisser över rabatterna och en lista över de växter som odlades där, till exempel flikrabarber Rheum palmatum, gulsporre Linaria vulgaris f. peloria och enbladssmultron Fragaria vesca 'Monophylla'.

På Hammarbys gårdsplan växer sedan 1760-talet ett sibiriskt äppelträd Malus baccata. När det åldriga trädet blommar i slutet av maj är det en praktfull syn, översållat av stora vita blommor. Trädet har mycket små frukter och förordades av Linné och hans son främst som häckväxt och ympstam.

Troligen fick Linné frö av det sibiriska äppelträdet från den finske naturhistorikern Erik Laxman, verksam som pastor i Sibirien kring 1765. Ursprungligen stod två jämngamla träd på gårdsplanen, men det ena föll 1850 och har ersatts med en ymp från det kvarvarande trädet. Linné tycks ha varit förtjust i det sibiriska äppelträdet och använde det också till häckar i sin trädgård. Rester av dessa fanns kvar ännu på 1830-talet.

Häcken som avgränsar Hammarbys gårdsplan i söder är planterad av lyckobladsbuske Caragana frutex, liksom på Linnés tid. Buskarna är ättlingar till de exemplar som Linné sådde från frö på 1760-talet. Bakom Hammarbys östra flygelbyggnad står en släkting till lyckobladsbuske, sibirisk ärtbuske Caragana arborescens. Även denna buske är en rest av Linnés odlingar på Hammarby.

Linné bekymrade sig över att det i Sverige gick åt så mycket unga granar till att göra gärdesgårdar och att det var så kostsamt. Därför var han angelägen att hitta växter som kunde användas till häckar – levande gärdesgårdar. De två Caragana-arterna tillhör de växter han förordade som häckväxter.

På den steniga sluttningen upp mot naturaliemuseet är en öppen plats röjd. Det är resterna av Linnés sibiriska trädgård – Hortus Sibiricus. Den lät han anlägga för att kunna ta vara på en stor sändning sibiriska frön som han fick 1773 genom den ryska kejsarinnan Katarina II:s försorg.

Linné strävade efter att införa nya nytto- och prydnadsväxter som kunde vara härdiga i det svenska klimatet. Därför var han speciellt intresserad av växter från Nordamerika och Sibirien. Motsvarande "Sibirien" fanns också i den botaniska trädgården inne i Uppsala. Att odla på två ställen var praktiskt för den åldrande Linné som då alltid hade nära till sina växter. Vilka arter som ingick i Hortus Sibiricus är inte känt, men troligen fanns där hammarbytaklök Sempervivum globiferum och trollsmultron Drymocallis rupestris, arter som än idag växer kvar i området.

I det stora stenblocket finns en text inhuggen i runskrift:

Riddar
Karl Linné
köpte
Hammarby-Säfja
1758

Det var 1758 som Linné köpte de två egendomarna Hammarby och Sävja. I likhet med andra lärda personer på 1700-talet lät han hugga in en runinskrift som minne av händelsen. Han visade ett stort intresse för runskrift och har noterat många runstenar under sina landskapsresor.

Högst upp i parken ligger Linnés naturaliemuseum, uppfört 1769. "Mitt palats i himlen" kallade Linné den lilla stenbyggnaden. Där förvarade han sin naturaliesamling brand- och översvämningssäkert. Utanför museet undervisade han sina studenter vilket den märkliga möbeln kallad "plugghäst" påminner oss om.

Den stora branden i Uppsala 1766 hade kommit mycket nära Linnés hus i Svartbäcken. Det påminde Linné om vad hans föregångare, Olof Rudbeck den äldre, råkat ut för då hans stora herbarium och floraprojekt Campus Elysii gick upp i rök i stadsbranden 1702. Av rädsla för eldsvådor vågade Linné inte längre förvara sina naturaliesamlingar inne i stan. Istället lät han bygga detta lilla hus av sten och utan eldstad, på vederbörligt avstånd från boningshuset.

Museet invigdes 21 maj 1769. I ett brev till sin gode vän Abraham Bäck skriver Linné två månader senare: "jag ligger nu uti mitt lusthus på mitt höga berg och min ålderdom hugnar mig af frisk luft, prospect [utsikten], naturalier och den innocente landtlefnaden".

Håll min lund, som jag planterat,
i din tid, wid macht,
och om träd utgå, sätt andra i stället.

Uppmaningen från Linné till sin hustru Sara Lisa finns i en lista över åtgärder som han ville att hon skulle genomföra efter Linnés död. Med lunden avsåg han troligen en plats invid Hubbyvägen. Här skall ha funnits en fyrkantig berså av träd, av Linnés barnbarn kallad "morfars lövsal". Där tyckte Linné om att sitta och röka sin pipa och där dukades middagsbordet då vädret så tillät.

Enligt familjetraditionen skall Linnés fyra döttrar ha haft varsin ”plommonlund” på Hammarby. I den igenväxta trädgården finns ännu rester från Linnés fruktträdgård såsom plommon Prunus domestica, körsbär P. cerasus och krusbär Ribes uva-crispa.

Namnet Hammarby är känt sedan 1300-talet och kommer av ordet hammar. Olof Rudbeck den äldre förklarar 1679 ordet så här: "Hammar är en stenig skogsbacke". Det är således den steniga branten som sticker ut likt en udde i det platta slättlandskapet som givit Hammarby dess namn.

Hammaren låg inom kronoparken där Linnés boskap fick lov att beta. Därför var höjden inte lika trädbevuxen på 1700-talet som den är nu. Linné valde att placera sitt naturaliemuseum på hammarens krön. Därifrån hade han en vidunderlig utsikt över slätten och museet kunde ses på långt håll.

Bakom huvudbyggnaden finns en lummig park där stigar leder fram genom trädsalarna bland moränblock och stora bestånd av krolliljor och skogsbingel (Mercurialis perennis, den växt som fanns på den gamla hundralappen!).

På kartor från 1600- och 1700-talet är detta område markerat som trädgård. Ursprungligen fungerade den bara som fruktträdgård, men när Linné kom till Hammarby lät han också plantera in svenska och utländska växter som han var intresserad av för sin forskning och undervisning.

Efter Linnés död växte trädgården igen och fick en allt mer lundartad karaktär med ädla lövträd som alm, lönn och ask. Sommartid silas solljuset genom det täta lövverket och bara skuggälskande växter klarar att överleva i dunklet. Bland dem finns flera arter som planterats av Linné: krollilja Lilium martagon, spansk körvel Myrrhis odorata, hässleklocka Campanula latifolia och sockblomma Epimedium alpinum.

Upplandsträdgården, Hortus Uplandicus, är en liten barockanläggning som skapades på 1880-talet för att visa vilka prydnadsväxter som odlades i uppländska trädgårdar på 1700-talet. Namnet Hortus Uplandicus är hämtat från en serie manuskript som Linné skrev som student 1730–31. Där listas växter han sett odlade i uppländska trädgårdar, bland annat i botaniska trädgården och Uppsala slottsträdgård.

Den del av Upplandsträdgården som ligger närmast gårdsplanen kan ha varit instängslad för odlingar även på Linnés tid, men vad som odlades där är inte känt. När staten köpte Hammarby 1879 var området gårdsbacke.

På Linnés tid var en del av detta område kåltäppa, för odling av olika grönsaker för familjens behov. Numera används det till ett klonarkiv för gamla äppel- och päronsorter. Linnés Hammarby är odlingsvärd åt Nordiska Genbanken och hjälper på så vis till att bevara gamla kulturväxtsorter som måste hållas i kontinuerlig odling för att inte dö ut.

Här kan ett 30-tal fruktsorter studeras, främst från Mälardalen. Ett undantag är sorten 'Linnés äpple'. Den fanns registrerad på Alnarp och Balsgårds försöksstation under detta namn och skall ursprungligen ha kommit från Stenbrohult.