Skifferetiketter i Linnéträdgården

I en botanisk trädgården är det viktigt att veta vilka växter som odlas. Växtetiketter underlättar på många sätt. Både för personal och besökare. Linné själv hade nog inga etiketter, i alla fall inte med så mycket information som dagens. I Linnéträdgården har man sedan den öppnade för allmänheten för över ett hundra år sedan (1923) på etiketterna valt att använda sig av de namn Linné själv använde om växterna. Om växterna sedan Linnés tid bytt namn anges de moderna namnen inom parentes.Dessutom står artens utbredningsområde samt placering (med klass och ordning) enligt Linnés sexual system på etiketten.

Nedan kan du läsa om varför de etiketter av skiffer som används i dag valdes.

Val av etikett

Foto: handskriven etikett. Foto A. Ahlstedt

Valet av etiketter till växterna i en botanisk trädgård eller offentlig park är ett ständigt återkommande problem. De skall vara av sådan kvalitet att de under lång tid står emot starkt solljus, vatten och köldgrader, utan att gå sönder och utan att texten försvinner, men samtidigt också helst vara billiga. Genom åren har olika material förekommit till exempel porslin, zink och, i botaniska trädgården i Uppsala, till och med persiennlameller. Vanliga etikettmaterial nuförtiden är aluminium eller dubbel väderbeständig plast med graverad text.

Vad ska väljas?

I en historisk trädgård uppstår också frågan vilket materialval som är mest tidstypiskt. Det problemet stod Svenska Linnésällskapet inför när Linnéträdgården, Uppsala universitets gamla botaniska trädgård, i början av 1900-talet skulle återskapas efter modell från 1745. Inte heller Linnés egna skrifter ger någon ledtråd i etikettfrågan.

I Svenska Linnésällskapets årsskrift 1923 redogör Nils Svedelius för Linnésällskapets slutliga val av etiketter till Linnéträdgården. På Linnésällskapets vårsammankomst 1922 visades tre olika modeller upp. Den som vann allmänt gillande var en skifferetikett inlånad från Uppsala universitets ”nya” botaniska trädgård. Etiketterna användes då fortfarande till större växter i trädgårdens växthus och ansågs av tradition vara mycket gamla. Nils Svedelius spekulerar över om de till och med kunde härstamma från den gamla linneanska trädgården.

Uppdaterad tradition

Påföljande vinter levererades 2000 etiketter från Grythytte skifferverk i Närke. Etiketterna spacklades jämna, målades och texten handtextades med stålpenna och tusch. Skiffermodellen används än i dag i Linnéträdgården, men handtextas inte längre. Akademiörtagårdsmästaren Gunnar Pettersson, som ansvarade för Linnéträdgården under 38 år (-1992), fick på sin tid lägga ner 300 arbetstimmar varje vinter på att texta nya skyltar och bättra på gamla. På initiativ av den tidigare akademiörtagårdsmästaren, FD Lars Jonsson, ersattes på 1990-talet handtextningen med en aluminiumplatta monterad på skifferunderlaget.

Skifferetiketterna är inte från 1700-talet

I trädgårdstidskrifterna vid mitten av 1800-talet dryftades också frågan om väderbeständiga och hållbara etiketter. I decembernumret av Tidning för Trädgårdsodlare från år 1864 finns en redogörelse för en diskussion vid Stockholms Gartnersällskaps sammanträde den 6 november samma år. Vid mötet visade Herr Lindgren upp prover på skifferetiketter vilka sänts till Stockholm av trädgårdsmästare Georg Löwegren vid Göteborgs Trädgårdsförening. Mötet enades om att etiketterna var av en modell som kunde förordas, även om man ansåg att de borde vara längre, 18 till 20 tum.

I mars 1865 följer en kommentar till det föregående i samma tidskrift. Adolf Rosengren vid Kungelf & Nordö Skifferverk låter meddela att skifferetiketter ”troligen de i Sverge (sic!) först tillverkade, förliden sommar tillkommit efter en profbeställning för Upsala botaniska trädgårds räkning”. De etiketter som avses av Adolf Rosengren är med största sannolikhet desamma som fått stå modell för Linnéträdgårdens skifferetiketter. Deras tillverkningsår kan därmed fastställas till 1864 och de är följaktligen betydligt yngre än vad man tidigare trott.

Rätt skiffer?

Det innebär också att materialet troligen inte är detsamma i kopiorna som i originalen. Nils Svedelius menade att materialet i de gamla etiketterna var dalslandsskiffer, det vill säga en lerskiffer likt den vilken bryts i Grythyttan. Den skiffer som finns på Nordön, norr om Kungälv, är en grå glimmerskiffer. Lerskiffrarna skall vara bättre än glimmerskiffrarna med avseende på hållbarhet, lätthet och skönhet och bör passa bättre till etikettillverkning. Glimmerskiffrarna är mer tjockskiffriga och användbara till trädgårdsbord, golv- och trottoarbeläggningar. Inga gamla etiketter att jämföra med finns bevarade, varken i Uppsala eller Göteborg, och skillnaderna i materialens egenskaper har därför inte gått att bekräfta.

Användning av skifferetiketter i Botaniska trädgården

Att etiketterna i Botaniska trädgården ”användes då [1922] fortfarande” kan vara en missuppfattning. De kanske hade börjat användas igen vid den tiden. För Rutger Sernander skriver i samband med att blomsterrabatterna framför Linnés bostadshus på Hammarby 1929 restaureras med skifferplattor som kantsten runt rabatterna att: ”Bot. Trädgården äger ett ganska stort förråd sådana. De äro på ena sidan vitmålade, och då jag för länge sedan på ett par upptäckte skrift, antog jag att de vore växtetiketter från gammal tid samt föreslog under den tid jag utförde restaureringen av Linnéträdgården [Svenska Linné-] Sällskapet att använda dem som sådana. Ehuru Linné troligen ej använt växtetiketter, äro sådana nu oumbärliga, och det gällde att för den linneanska trädgårdsanläggningen få en så åldrig modell som möjligt.”

Det kan också ha varit så att Sernander inte kände till den fortsatta användningen av skifferetiketter i Botaniska trädgårdens växthus och/eller ville ta åt sig äran för att ha återupptäckt dem.

Text: Karin Martinsson, ur Lustgården 2000 (marginellt uppdaterad och med det sista avsnittet nyskrivet av de linneanska trädgårdarna 2023).