Ämneshistoria

År 1878 inrättades med statsmedel en professur i kyrkohistoria i Uppsala. Under följande forskargenerationer återfinns ett antal intressanta riktningar som skapat viktigt grund för den forskning som pågår idag. Vid sekelskiftet 1900 pågick betydelsefull källkritisk forskning med fokus på den tidigmoderna tiden (Herman Lundström). Under följande decennier riktades forskningsintresset mot senare radikalpietism och marginaliserade grupper (Emanuel Linderholm). Från sent 1930-tal och cirka 20 år framåt utvecklades detta till ett samlat fokus på 1800-talets väckelser (Gunnar Westin).

Som parallell till de samhällsvetenskapliga ämnenas expansion kom det kyrkohistoriska forskningsämnet under 1950-, 1960- och 1970-talet att teoretiskt inspireras av religionssociologi, där kyrka och samhällsbygge blev särskilt intressant. 1600-talet och dess spänningsfyllda relation mellan stat och kyrka kom här åter i fokus (Sven Göransson) med forskningsresultat som fick betydande internationellt genomslag under 1970- och 1980-tal (Ingun Montgomery). Under denna tid publicerades också för framtiden formativ forskning om kyrka och nation (Alf Tergel) och viktiga studier om kyrka och press (Harry Lenhammar). Under 1900-talets sista decennier flyttades fokus från 1600-tal fram mot 1700-talets nya kyrkliga riktningar som pietism och swedenborgianism (Harry Lenhammar), för att sedan kompletteras med nytt intresse för den moderna tidens kvinnohistoria och nätverksbyggande (Ruth Franzén). Efter 2007 kom det pastoralhistoriska intresset att prägla ämnet (Oloph Bexell).

År 1974 beslöts att professuren vid kommande ledighet skulle benämnas ”kyrkohistoria särskilt nordisk”. År 1996 återgick benämningen till ”kyrkohistoria”. År 2020 erhöll ämnet beteckningen ”kyrkohistoria och missionshistoria” – vilket utgör en återkoppling till den tidigare forskningstradition som representerades av en professur i kyrkohistoria, särskilt missionshistoria (Bengt Sundkler).