"Sårbarheten ökar ju äldre man blir"

Britt-Inger Saveman, senior professor vid Institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet.

Vad är det viktigaste att tänka på i mötet med en äldre person som har varit utsatt för våld?

– Om du själv misstänker något bör du ta din egen misstanke på allvar. Ofta tror personalen att man måste ha alla fakta innan man kan agera, men inom sjukvården kan vi faktiskt gå enbart på misstanken. Om du ser något som du känner inte är som det borde vara ska du lita på din intuition och ställa frågan. Du kan till exempel säga ”utifrån vad jag har sett av de skador du har så stämmer det inte med vad du har berättat”. Det viktiga är att utgå från sig själv och att använda de ord och uttryck som den äldre själv använder, inte ett språkbruk som är helt artfrämmande för dem.

Vilka tecken bör man vara uppmärksam på?

– Fysiska skador förstås, blåmärken av olika grad och nya och gamla frakturer. Ofta skyller man på att äldre lätt får sådana skador naturligt men det är viktigt att uppmärksamma att de även kan ha uppstått som en följd av våld. Men det finns även andra tecken som att den äldre visar rädsla för någon som finns i närheten.

Det sägs att äldre ofta har svårare att berätta om våld i nära relationer än yngre. Är det även din uppfattning?

– Så kan det vara men jag har också upplevt att många äldre blir väldigt glada om de får någon som uppmärksammar dem. Många är mycket öppna när de väl kommer igång och berättar, men man måste ge dem den tid det tar och inte springa iväg och göra något annat helt plötsligt. Det är viktigt att finnas kvar och ta emot berättelsen.

– Det svåra är de som har en demenssjukdom och inte kan förklara sig. Då får man lita ännu mer på intuitionen och fråga runt i den äldres nätverk. Närstående vet ofta hur det förhåller sig men har inte vågat eller orkat ta tag i det.

Hur skiljer sig äldre patienter från andra patienter som utsatts för våld?

– En riktlinje är att det finns en sårbarhet som ökar ju äldre man blir. Det gäller särskilt om det finns annan problematik i form av till exempel multisjukdom och kognitiva bekymmer.

– När det gäller äldre förekommer det också vanvård och försummelse. I vissa fall kan det vara lite svårt att komma åt och hjälpa en person som har en egen vilja och kanske inte vill ha hjälp.

Hur kan hälso- och sjukvården hjälpa och ge stöd?

– Om det är ytterst allvarligt måste parterna separeras från varandra. Den äldre kvinnan eller mannen kanske måste tas in på till exempel den geriatriska avdelningen en tid för att bryta mönstret. Personalen kan ta hjälp av varandra och prata ihop sig i arbetslaget om hur de ska agera. Det går också att få hjälp från socialtjänsten, psykiatrin och polisen. Om det finns en osäkerhet så är det ingenting som hindrar att man till exempel ringer upp och diskuterar ett fall anonymt med polis eller socialtjänst.

– Problemet är nog att vi inte tror att äldre kan vara utsatta för våld. Vi tänker i första hand att våld i nära relationer drabbar yngre människor. Det kan vara nödvändigt att utmana sina egna föreställningar om hur det är att bli gammal. Till exempel om en kvinna blivit misshandlad i ett helt äktenskap, så upphör ju inte det för att hon fyller 65 år. Det är lätt att slå ifrån sig och inte vilja se och inse.