”Tänk på hur du tilltalar klienten eller patienten”

Suzann Larsdotter är sexolog med många års erfarenhet av att möta personer som lever i hbtqi-relationer.

I mötet med klienter eller patienter som är utsatta för våld är det viktigt att yrkesverksamma ser bortom heteronormen. Hen kan leva i en hbtqi-relation eller vara transperson och uppfatta ett möte som förutsätter en viss sexuell läggning eller sexuell identitet som både diskriminerande och kränkande.

Vad är viktigt att tänka på i bemötandet?

– Framför allt är det viktigt att inte förutsätta att den som kommer till hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten lever i en heterosexuell relation. Det som ofta blir problematiskt är det heteronormativa perspektivet, det vill säga att man tar för givet att om det är en kvinna som söker så lever hon tillsammans med en man. Det heteronormativa handlar också om att man tar för givet att den som söker identifierar sig med det juridiska kön som personen fick när denne föddes eller att det endast finns två kön, män och kvinnor. Om det är två kvinnor som kommer är det inte sällan så att yrkesverksamma antar att det är någon som har en väninna med sig. Men det kan lika gärna vara förövaren som följer med den som är utsatt för våld, så ytterst handlar det här om säkerhet.

– Tänk därför på hur du tilltalar patienten eller klienten och hur du ställer frågor. Om du ska ropa upp personen i väntrummet, säg ditt eget namn i stället för patientens eller klientens och fråga ”Vem ska träffa mig?”. Tänk också på hur blanketter är utformade. Ha inte bara alternativen man och kvinna utan se till att det även finns en ruta för annat kön. Fråga inte heller om mamma eller pappa utan ange i stället vårdnadshavare. Det viktigaste är att alltid ge patienten eller klienten tolkningsföreträde. Yrkesverksamma ska alltid utgå från den som söker om stöd och hjälp.

– Om du som yrkesverksam utgår ifrån att patienten eller klienten lever enligt heteronormen riskerar du att försätta personen i svåra situationer. Personen måste kanske upprepa sitt namn och sitt pronomen om det inte stämmer överens med det som den yrkesverksamma säger. Patienten hamnar då i ett ständigt komma-ut-läge, eftersom varje gång patienten tvingas rätta den yrkesverksamma så understryks personens läggning och identitet. Det blir jobbigt och tvingar personen att hela tiden göra en riskbedömning, för det kan vara riskabelt att berätta och att rätta. ”Blir det dålig stämning? Förlorar jag något på att berätta?”. För transpersoner som ofta har könsdysfori blir det extra svårt eftersom transpersoner mår dåligt av att bli sedda som sitt biologiska kön och enligt de yttre attributen.

Vad är viktigt att tänka på i bemötandet av en hbtqi-person som är utsatt för våld?

– Våldet i sig ser ungefär likadant ut så det skiljer sig inte från annat våld i nära relationer. Men föreställningar om kön kan påverka hur yrkesverksamma ser på våldet, till exempel det som en lesbisk kvinna utsätts för. Det finns föreställningar om att kvinnor inte slår och är mindre sexuella än män. Det kan leda till att yrkesverksamma har svårt att förstå våldet, i synnerhet sexuella övergrepp i en lesbisk relation.

– Det finns sådant som är specifikt för våld i en nära hbtqi-relation. Det är inte alla i en homosexuell relation som vill vara öppna med det och när exempelvis inte anhöriga känner till relationen kan det vara mycket svårt att berätta om utsatthet för våld. Det här ökar isoleringen och det i sin tur kan förvärra våldet. Dessutom är hbtqi-gruppen liten och många känner till varandra. Det gör det också svårt att berätta. Våldet kan vidare rikta in sig på annat än i heterosexuella relationer. I en hbtqi-relation kan förövaren hota med att ”outa”, det vill säga att berätta om relationen eller någons transbakgrund. Förövaren kan utöva ett psykiskt våld som handlar om identitet, som att personen aldrig någonsin kommer att bli en riktig kvinna eller man.

Finns det några vanliga fallgropar som yrkesverksamma bör vara uppmärksamma på, förutom heteronormen?

– En fallgrop är att ställa för många frågor och irrelevanta frågor. Det är inte ovanligt att patienten eller klienten får svara på frågor som inte har med ärendet att göra. Om två pappor som söker för ekonomiskt bistånd har med sig ett barn behöver inte du som yrkesverksam fråga om vem som har fött barnet. Det är heller inte ovanligt att patienten eller klienten får fylla i den yrkesverksammas kunskapsluckor om hur det är att leva som homosexuell. Så tänk på att ställa relevanta frågor, annars sänder du signaler om att du är nyfiken eller har bristande kompetens. Om du som yrkesverksam uttrycker brist på kunskap kan det vara så att patienten eller klienten blir orolig över att beslut som fattas inte är underbyggda. Dessutom är ofta besökstiden knapp och då är det extra viktigt att fylla den med rätt frågor som har fokus på patientens eller klientens behov.

– Det är också viktigt att hålla isär sexuell praktik och sexuell identitet. Den sexuella praktiken eller läggningen handlar om vem personen gillar att ha sex med medan den sexuella identiteten handlar om vem personen identifierar sig som. I till exempel provtagningssituationer kan det vara betydelsefullt att ha det i åtanke. Om det kommer en man till en provtagning och läkaren frågar vilka han har haft sex med och svaret blir ”både och” så behöver det inte betyda att personen är bisexuell. Personen kan vara trans och identifiera sig som kvinna men har haft olika sexuella kontakter under sitt liv.

Om en yrkesverksam känner att bemötandet inte blev så bra, vad kan man göra då?

– Be om ursäkt! Den som ber om ursäkt visar ju att man tar situationen på allvar. Att be om ursäkt kan också stärka alliansen mellan till exempel en klient och en handläggare. Men be inte om ursäkt i oändlighet, det gör bara saken ännu värre. Du som yrkesverksam signalerar ju då att du har tappat fokus på det som är väsentligt, nämligen din klients eller patients behov. Sedan är det också bra om yrkesverksamma har förståelse för att det finns de som har dåliga erfarenheter av andras bemötande. Ta det därför inte personligt om klienten eller patienten upplevs som taggig och i en försvarsställning.