Carina Johansson

Granskar maktaspekter av att utnämna och avbilda kulturarv på Gotland

Carina Johansson är lektor i etnologi på Campus Gotland. Hennes forskning har stark lokal förankring på Gotland och väver ihop tidigare erfarenheter av att arbeta med fotografi och växter. Carina är också en flitig samverkare med aktörer utanför universitetet.

-Just nu håller jag på med ett bokprojekt om kvinnliga fotografer på Gotland, från 1860-talet till idag. Vi är några personer som samarbetar kring boken genom att belysa olika aspekter av temat. Min roll som etnolog är att intervjua nutida kvinnliga fotografer om deras berättelser. Det handlar om fotografiyrket ur ett genusperspektiv, vilket kopplar an till teknikhistoria och hur samhället har sett ut. Kvinnor har ju exempelvis inte alltid fått bli myndiga och driva egna företag.

Givet Carinas tidigare forskning är det inte ett överraskande tema. Både fotografier och Gotland är ämnen som återkommit ända sedan doktorsavhandlingen Visby visuellt från år 2009.

-Jag har länge varit intresserad av fotografi och hade en idé om att bli fotograf. Men när jag sedan istället blev etnolog insåg jag att det går att använda fotografier som ett etnologiskt verktyg när jag samlar in material på olika sätt. I min doktorsavhandling kombinerade jag forskningsfälten visualitet och kulturarv genom att studera bilden och bilder av Visby. Både utpekandet av kulturarv och avbildningar innehåller maktaspekter som är viktiga att granska.

Carina påpekar att den digitala tid vi lever i ständigt översköljer oss med olika slags bilder.

-Förut var det en viss yrkeskategori som höll på med bilder, nu gör vi alla det dagligen. Jag brukar använda mig av det konstvetenskapliga begreppsparet seendekompetens och betraktarmakt. Eftersom vi ser så stora mängder bilder så är vi bra på att kategorisera dem, men diskuterar sällan vad bilder gör med oss och hur de får oss att handla. Forskningsfältet Visualitet handlar både om oss som biologiska varelser, hur synen och hjärnan fungerar. Men det belyser också att det finns yttre krafter som får oss att se på olika sätt. Även bortseende, det vi inte lägger märke till eller tar till oss, är viktigt att studera.

Bilden av Visby

Just bortseende fick en central roll i Carinas avhandling.

-Visby som jag skrev min avhandling om var en jättebra plats att ha som exempel. Det är en plats med en stark kulturarvsproduktion, som har avbildats mycket under lång tid. Det var bland annat arkeologer som förde in fotografi i kulturarvssfären, innan dess avbildades kulturarv med teckningar eller konstbilder. Det finns turistfoton av Visby ända från 1860-talet. Så det finns väldigt många olika bilder av Visby som gjorts av många aktörer. Det jag kom fram till i avhandlingen var att Gotland är så präglad av att vara ett turistmål. Genom att hela tiden visa Visby som en turistplats så döljs till exempel vanliga människors vardagsliv. Min drivkraft är att nyansera den bilden och skapa förståelse för vad den starka turistdiskursen gör med Gotland som plats.

En konsekvens av den ensidiga avbildningen är att vanliga människor osynliggörs.

-Det är en plats dit turister kommer för att förverkliga sina egna drömmar utan att ta hänsyn till att det redan finns människor där som lever sina liv. Turisterna tar sig ofta friheter som de inte skulle gjort om de var mer medvetna om att det finns massa olika sorters människor på Gotland.

Carina menar också att turistbilden av Visby gör något med människors identitet.

-Jag och fotografen Tommy Söderlund arbetade i höstas med ett projekt då vi åkte runt på Gotland för att träffa människor som bor och verkar på ön. Ett par vi träffade tyckte inte att de var rätt personer att prata med. De såg sig inte som gotlänningar trots att de hade bott och jobbat på Gotland i 30 år och deras barn hade vuxit upp där. Det hänger ihop med hur turistindustrin har exotifierat Urgutar och gotländska. Alla pratar inte dialekten trots att de bott på Gotland i generationer.

Projektet var ett samarbete med Gotlands museums satsning Gotland Stories.

-Gotland Stories adresserar just frågan om den dominerande turistbilden av Gotland. Mitt och fotografen Tommy Söderlunds bidrag heter Fejs & Plejs, inspirerad av den franska filmmakaren Agnes Warda och konstnärer JRs film Faces Places. Idéen bygger på att planlöst åka runt till platser och fotografera de människor man träffar, och ställa ut deras porträtt på samma plats. Jag och Tommy åkte till sex olika platser på Gotland, med olika karaktär. Till exempel fotade vi Eva som driver ett café och har tagit emot flera ukrainska flyktingar som får bo på hennes gård. En av dem är Lilja som kommer från Gammelsvenskbygden i Ukraina och har flytt kriget med sin dotter. Vi avslutade projektet i Bingeby, en del av Visby som är lite stigmatiserad. På så sätt ville vi lyfta fram en alternativ bild än den som brukar visas av Gotland och gotlänningar.

Osynliggjorda kulturarv

En konsekvens av den dominerande turistbilden är att det bildas hierarkier mellan olika kulturarv. I Visby är medeltiden så dominerande att det är svårt att berätta om andra tidsepoker.

-Exempelvis har Gotland flera historiska lämningar ifrån andra världskriget. Det finns ett litet krigssjukhusmuseum i Lärbro som drivs ideellt av Hembygdsföreningen. De berättar en otroligt viktig berättelse om andra världskriget. När nazisternas förintelseläger befriades i slutet av kriget var Lärbro ett av krigssjukhusen som Vita bussar och båtarna tog patienter till. Även tyska soldater som hoppat av vårdades där. Många från lägren klarade sig inte och begravdes i närheten. Några var judar och några katoliker, från Grekland, Italien och Polen bland annat. Det är så viktigt att berätta om och det är konstigt att det är så tyst kring de här platserna.

Ett annat osynliggjort kulturarv är Visbys botaniska trädgård.

-I Hansestaden Visby finns DBWs Botaniska trädgård från 1850-talet. I trädgården finns flera olika typer av kulturarv, och man kan se de olika historiska idealen. Men den är från fel tidsålder för att väcka intresse som en del av Världsarvet hansestaden Visby, på UNESCOs världsarvslista, fast den ligger inom dess gränser. För mig personligen är det väldigt kul att genom trädgården kunna kombinera forskningen om kulturhistoria med mitt intresse för växter. Jag arbetade tidigare som florist men blev allergisk och var tvungen att omskola mig. Det var så jag började med etnologi som 35-åring.

Att använda etnologiska perspektiv

Två av de drivande krafterna inom etnologin på Campus Gotland har varit professorerna Owe Ronström och Ulf Palmenfelt.

-Owe och Ulf har alltid varit väldigt engagerade i samverkan, även efter pensionen. Så när jag kom till Gotland var det naturligt att haka på den traditionen. Jag har samarbetat mycket med det kulturhistoriska Gotlands museum och även suttits i museets styrelse. Mitt fokus på fotografi har också lett till en hel del samarbeten. Jag har varit ordförande för föreningen Gotlands fotografiska forum och har med dem haft evenemang med Landsarkivet i Visby och gjort fotoutställningar på Almedalsbiblioteket, Konstmuseet och även på Folkets bio i samband med en filmvisning. Jag är även med både i Botans vänförening och i Gotlands läns hemslöjdsförbund.

Varför är samverkan viktigt för dig?

-Etnologer kan bidra med viktiga perspektiv till arkiv, museum och föreningar. Även om vi inte alltid benämner det så, så jobbar vi mycket med hållbarhetsfrågor ur sociala och kulturella perspektiv. De etnologiska och humanistiska bidragen är viktiga i dessa tider som ofta domineras av en samhällssyn som bygger på ekonomiska termer. Även om varje tid och plats är unik så kan etnologin bidra med att visa hur det varit tidigare eller är på andra platser, vad gäller exempelvis kultur och invandring. På så sätt kan vi nyansera de politiska budskapen från populistiska krafter som växer i samhället. Sedan är det viktigt att minnas att man inte bara ska glorifiera historien. Etnologins och folklivsforskningens egen historia är inte alltid något att vara stolt över och det ska inte heller döljas, säger Carina avslutningsvis.

Text: Jennie Sjödin, år 2023