Mats Utas

Våldsamma gäng, assistenters roll i forskning och en personlig upptäcktsresa i Japan.

Mats Utas är professor i kulturantropologi och har de senaste sex åren varit institutionens prefekt. Nu lämnar han posten för att ägna mer tid åt sin forskning om gängstrukturer i Västafrika. Men först väntar ett repatrieringsår i Japan, där Mats ska gå tillbaka till antropologins grunder.

Att jobba med alla människor och få ihop allt till en enhet har varit både det mest utmanade och det roligaste med att vara prefekt tycker Mats.

-Nu känns det som jag gjort mitt och jag vet att det blir väldigt bra när Mats Hyvönen tar över. Jag såg uppdraget som något man gör för kollegiet. Det är allas ansvar att vid sidan om forskningen även ta administrativa roller och undervisning. Den helheten behövs för att institutionen ska fungera. Men det är en lite knepig roll att under en begränsad period bli ensam chef för en ganska stor verksamhet. En del impopulära beslut får man leva med, även när man inte längre är chef. Dessutom finns det en parallell akademisk hierarki med professorerna högst upp som skapar viss oordning. Det är lätt att bli en svag chef i den situationen. Fördelen är att vi gör det gemensamt och alla vet om situationen.

Den som slutar som prefekt får ett repatrieringsår då de får ägna sig åt sin egen forskning på heltid. Det kan ske från heminstitutionen eller var man vill i världen.

-I oktober åker jag till Japan i ett år för att verkligen bryta med min roll som prefekt och göra något helt annat. Där kommer jag skriva på forskningsprojekt som jag försummat de senaste åren. Som prefekt hinns inte mycket forskning med.

I Japan hoppas Mats också få möjlighet att utforska kulturen och samhället, vilket förhoppningsvis kan leda till nya projekt.

-Det blir en personlig upptäcktsresardröm som kanske leder till något. Jag har varit i Japan tre gånger tidigare och är väldigt fascinerad över kulturella fenomen som jag inte förstår mig på. Under åren jag jobbat i Västafrika ser jag mer och mer att Afrika är likt Europa, eller vise versa. Men Japan är kulturellt väldigt olikt min vardag. Det fascinerar mig. Så det här blir en personlig möjlighet att utforska något okänt. Det är ju en grundläggande antropologisk idé att intressera sig för det som man inte förstår även om disciplinen har kommit bort ifrån det eftersom att sökandet efter det exotiska lätt blir banalt. Det här blir en unik chans att istället för att komma med ett färdigt koncept nu se om jag hittar något spännande som jag vill undersöka närmre och kanske senare söka forskingspengar för. Annars fortsätter jag skriva på min befintliga forskning.

Det stora projektet Mats håller på med just nu handlar om vilka roller forskningsassistenter har i konfliktforskning. Det är ett samarbete med statsvetaren Maria Eriksson Baaz (Försvarshögskolan) och professor i internationella relationer Swati Parashar (Göteborgs universitet). I teamet ingår också forskningsassistenterna James Vincent in Sierra Leone, Oscar Dunia i Kongo och Anju Toppo i Indien.

-Vi har vänt på perspektiven och utgått ifrån forskningsassistenternas relation till oss istället för vår relation till dem. Den bok vi kom ut med förra året är forskningsassistenterna författarna till och vi forskare är assistenter. Syftet är att uppmärksamma livsbetingelserna i deras roller som ofta tystas eller förbises, trots att de ofta samlar in en stor del av materialet och därför gör en betydande del av forskningen. Vad betyder det för forskningsresultaten att deras perspektiv blir så viktiga men samtidigt osynliggjorda? Vi har jobbat med att forskningsetiskt förstå vad som händer när vi tystar en grupp människor som vi jobbar så nära och intimt med. James Vincent och jag hade en workshop i Sierra Leone med 14 forskningsassistenter om deras erfarenheter av att jobba i och efter kriget. Det kom fram fantastiska berättelser och både skratt och gråt över hur korkat, och ibland omoraliskt, vi forskare beter oss i fält. Det var en fantastisk workshop vars första dag inte slutade förrän närmare midnatt eftersom ingen ville sluta prata.

Första gången Mats kom till Sierra Leone var som kandidatstudent år 1992, precis när inbördeskriget hade börjat. Sedan dess har han bott i landet i omgångar. Men det var kriget i Liberia som han skrev sin avhandling om.

-Jag började med flyktingar från Liberia i Elfenbenskusten. Så småningom tog jag mig in i Liberia där kriget gått på sparlåga ett tag. Precis då bröt stridigheterna ut igen och jag lyckades efter ett par dar ta mig till amerikanska ambassaden som flög ut mig med helikopter. Det jag såg i Liberia fick mig intresserad av att jobba med barn- och ungdomssoldater. Ett år senare var det lugnare i landet, då levde jag där i ett år för att studera just det. Avhandlingen blev klar 2003 och året efter fick jag pengar att göra en tvåårig postdoc. De flesta väljer att åka till Oxford eller Sorbonne, men jag åkte till Fourah Bay College i Freetown, Sierra Leone. Förutom att handleda masterstudenter i sociologi så spenderade jag all min tid ute på stan i Freetown. Där hamnade jag i ett gathörn som kallades Pentagon. De flesta som var där var före detta rebellsoldater från alla möjliga grupperingar som bara försökte överleva. I två år var jag i samma gathörn nästan varenda dag och under många kvällar och nätter. Jag var med dem på alla möjliga upptåg och reste också runt med dem i inlandet. Jag har haft kontakt med de här människorna ända sedan dess och kontinuerligt varit på besök, senast var våren 2023. Nu är de äldre män. Vi har åldrats tillsammans och sitter och pratar om att vara gamla och ha vuxna barn. Det har lett till att jag nu skriver en artikel om hur det är att åldras i en gängstruktur.

Hur är det att dela livet mellan Sverige och Sierra Leone?

-I Sverige är allt så extremt organiserat. Vi inte bara organiseras av, utan slåss också mot byråkrati hela tiden. I Sierra Leone är väldigt lite organiserat uppifrån, på alla nivåer måste man organisera själva. Det gör relationer så mycket viktigare, de gör på riktigt skillnaden mellan liv och död. Det blir mycket nerv och det saknar jag väldigt mycket här. Man känner sig närmare livet. Men man ska inte idealisera det. Det är en priviligierad position att komma härifrån och ”leva deras liv” och hela tiden kunna ta sig ur det. För mig personligen är det inte på liv och död, det är bara extra mycket liv.

Att arbeta i konfliktområden och med människor med stort våldskapital menar Mats är något han bara gled in i utan att riktigt vara medveten om. Det har han fått hantera på flera sätt.

-Dels har jag gradvis själv fått lära mig våldsamma tekniker när jag tvingats freda mig för att inte bli utsatt. Den andra delen är att jobba med människor som man vet har mördat, våldtagit, lemlästat folk eller bränt ner hela byar. Det är svårt att förhålla sig till. När jag sitter mitt ibland dem så tänker jag inte på det. Sedan finns det stunder av ensamhet när jag tänker: Hur kan jag tycka så mycket om dem och vara så imponerad på många vis, trots att de gjort saker man verkligen inte borde göra? Men alla har vi så många delar i oss, ingen är bara en sak. Flera av de jag jobbat med har också visat enorm medmänsklighet, kanske mer än någon här hemma. När man lever ett så utsatt liv är premisserna helt annorlunda.

Mats kan se flera paralleller mellan gängmiljön han studerar i Sierra Leone och den gängkriminalitet som uppmärksammats i Sverige det senaste året.

-Jag har jobbat med grupper av före detta rebell- och milissoldater i Liberia och Sierra Leone som ofta hamnat i urbana gängstrukturer när de försökt återintegrera sig efter kriget. Det är faktiskt väldigt liknande strukturer både i Västafrika, USA och Sverige. Basen finns i utsatta områden där ungdomar lever i fattigdom och med väldigt få framtidsutsikter. Gängen lockar med respekt och har ett våldskapital som ger makt. För de som funnits med länge räcker det ofta att kapitalisera på sitt våldsamma rykte. Men när det uppstår nya gängstrukturer måste de bevisa sin våldsamhet, vilket trissar upp brutaliteten. Det är ofta ett symboliskt användande av våld för att uppnå makt. Och vi kan se att det egentligen är ganska lite våld som krävs för att destabilisera. Användandet av droger är en annan likhet med Sverige. När man har gäng som kontrollerar droghandel skapas interna hierarkier och de måste förhålla sig till vad andra gäng gör för att behålla sin plats i hierarkin. I Sverige pratas det inte så mycket om att droganvändandet har gått ner i åldrarna, det är en vidrig utveckling. Om man jämför med USA och den extrema opioidkatastrofen som de är mitt uppe i så är det väldigt obehagligt.

Den stora skillnaden mot Sierra Leone är att Sverige har de resurser som krävs för att vända utvecklingen.

-I Sverige har vi råd att ta hand om problematiken. I Sierra Leone finns det knappt några pengar i staten. Polis och politiker är också mer involverade i gäng och droghandeln där även om det såklart även förekommer i Sverige. Lösningen är egentligen inget nytt, alla forskare är överens om att det gäller att stävja rekryteringen i en yngre ålder. Då måste vi se till att skolan och fritiden fungerar för barn i alla områden. Det är där resurserna ska läggas. Men just nu har vi en regering som tror på mer kontroll och mer straff. I Sierra Leone likväl som här kan vi se att det inte fungerar. Vi måste ge nästa generation möjlighet att bli något annat än gangsters.

Att kunna ge sig in i samhällsdebatter med sin forskning har alltid varit viktigt för Mats och en del av varför han blev antropolog.

-Jag börjad med antropologi för att jag tyckte att det var samhällstillvänt ämne med extrem relevans för vår vardag och hur vi lever. De frågor jag jobbat med: barn- och ungdomssoldater, urban fattigdom, hur det är att bli gammal i ett gäng, kan alla omsättas praktiskt ganska lätt. Det är del av vad jag vill göra som forskare. En viss mängd grundforskning är också viktigt, men för mig personligen är det viktigt att jobba med det som kan förändra samhället och det som kan skapa ett bättre samhälle. Det ser jag som en skyldighet även om det inte alltid är lätt, säger Mats avslutningsvis.