Carl Rommel

Fältarbete bland stora och små projekt i Kairo

Antropologen Carl Rommel studerar vad stora och små projekt fyller för funktion i det egyptiska stadsrummet. I ett Zoomsamtal mellan Uppsala och Kairo berättar han om den antropologiska forskningsprocessen och vilka perspektiv disciplinen kan bidra med.

Carl Rommel har periodvis bott och forskat i Egyptens huvudstad Kairo sedan drygt tio år tillbaka. Nu arbetar han med projektet ”Egypten som projekt: Drömarbete och maskulinitet i ett projektifierat samhälle” som finansieras av Riksbankens jubileumsfond.

-Under mina år i Kairo har jag märkt att det finns en nästan besatthet av projekt, både bland vanligt folk och makthavare. Nu i fältarbetet så följer jag män ur lägre medelklassen som ägnar sig åt olika projekt för att göra livet bättre för sig själva och sin familj. Det handlar egentligen om att göra små investeringar eller starta små företag, typ att köpa en taxi eller få tag på lite mark för att bygga en fotbollsplan eller parkeringsplats att hyra ut. De senaste åren är det även många som bygger upp kulisser för bröllopsfotografering. Det gemensamma är att projekten bedrivs på sidan om folks vanliga jobb och adderar något till livet i form av social status eller pengar, vilket ofta behövs i Egypten som befinner sig i en djup ekonomisk kris. Ett ord som informanterna använder är mashru’ som på arabiska betyder ungefär projekt för att försörja sig och ta sig vidare.

Carl ger ett etnografiskt exempel för att illustrera vad projekten kan handla om.

-Samir är en ungkarl i 50-årsåldern som alltid hjälpt ungdomar i området där han bor att spela fotboll. Men i takt med att torg, parker och återvändsgränder privatiseras eller byggs bort i Kairos centrala delar så har i stort sett alla ytor för att spela fotboll försvunnit. Därför har Samir länge velat sätta upp en egen fotbollsplan, dels för att dra in pengar men också för att unga killar ska ha någonstans att spela. För några år sedan lyckades han få till en deal med en skola och har byggt två konstgräsplaner på skolgården. Samirs historia visar att projekt kan ha många värden: att tjäna pengar, bli en viktig person i grannskapet och att ge tillbaka till sitt community, även om Samir också tar betalt för att barnen ska få spela där.

Modell-städer i öknen

En annan typ av projekt som Carl samtidigt studerar är de stora städer som egyptiska staten bygger i öknen.

- Militärregimen som har haft makten i Egypten sedan 2013 är verkligen besatt av att lansera infrastrukturprojekt i öknen. 95 % av Egyptens befolkning bor i en smal landremsa längs med Nilen som ofta beskrivs som överbefolkad. Det har länge funnits en dröm om att utnyttja öknen för att få mer plats och staten har försökt bygga ökenstäder sedan 70-talet. Det arbetet har accelererat de senaste 10 åren och nu satsas det stort på den så kallade Nya republiken i öknen som ska blir ren, snygg och modern. Det vi ser är ett slags modell-städer som ska få folk att komma bort från problemen i den kaotiska gamla världen. Bland annat byggs en ny huvudstad för mer än sex miljoner invånare sex mil öster om Kairo som ska öppna när som helst. Hela statsapparaten ska flyttas ut i öknen tillsammans med bland annat Afrikas största moské och världens högsta flaggstång. Det övergripande syftet med min forskning är att förstå de här två olika nivåerna av projekt och vilka länkar som knyter dem samman.

Genom att analysera Samirs drömmar och mål med fotbollsprojektet hittade Carl en öppning till att börja förstå statens projekt bättre.

- Samir pratar ofta om sin fotbollsplan som en lugn plats i en kaotisk miljö som är väldigt flyktig och full av människor, ljud och intryck. Kairo är en stad med 25 miljoner invånare, informella bostadsområden och öronbedövande trafik. Många lever med känslan av att alltid vara ute och kämpa och svettas i staden utan att riktigt komma någon vart. På arabiska kallas denna känsla och tillstånd al-bahdala. Jag tycker mig se att projekten är ett sätt att karva ut en plattform av stabilitet för sig själv där man kan tjäna lite pengar och bli någon. Att ta sig bort from al-bahdala helt enkelt. Att tänka i dessa termerna passar även in på ökenstäderna. Statens enorma projekt står också för känslan av att komma bort från kaoset där man bara kämpar för överlevnad och aldrig får vara i fred. Att bygga en ren plats där man kan jobba effektivt. Det ger även viss legitimitet till regimen att bygga de här städerna trots att de ekonomiskt och miljömässigt är en katastrof. Som antropolog tittar jag på det lilla för att förstå det stora, det är ett viktigt perspektiv som disciplinen kan bidra med.

Carl tycker även att projekt är en intressant organisatorisk form att tänka teoretiskt kring.

-Sedan 80- och 90-talen har projektformen infiltrerat våra liv även i Sverige. Det är en organisatorisk form som är väldigt flexibel och som går att överföra till olika skalor. Offentliga verksamheter som forskning, bistånd och infarstuktur bedrivs idag i projekt. Även privata aktiviteter som självutveckling och relationer pratas ofta om i de termerna. En fråga som jag är intresserad av är vad projektets sätt att organisera tid, resurser och aktiviteter gör och omöjliggör. Projekt är till exempel alltid kortsiktiga i meningen att de har en början och ett slut. De är även i regel framåtblickande. Det passar för vissa aktiviteter och verksamheter men värden som inte har ett tydligt slut riskerar att marginaliseras i det tankesättet, som till exempel omsorg.

Kulturella skillnader och likheter

I forskningen om projekt ser Carl både likheter och skillnader mellan olika plaster och sammanhang, vilket är ett viktigt antropologiskt perspektiv.

-Det finns en specificitet i Kairo, som den auktoritära regimen och ekonomiska krisen, som pushar folk på olika nivåer till att hålla på med just projekt. Men samtidigt är projektformen generell och går lika bra att relatera tillbaka till oss i Sverige. En av antropologins viktigaste och mest klassiska uppgifter är att göra det främmande familjärt och det familjära lite mer främmande. Genom att studera andra världar kan vi hitta både olikhet och samhörighet i hur folk hanterar specifika situationer, både kulturellt, ekonomiskt och politiskt. Ett aktuellt exempel är att vi i Sverige kan ha en hel del att lära från Egypten där folk har lång erfarenhet av att leva i inflation och ekonomisk kris. Här i Kairo har man ett annat tankesätt kring att spara och låna ut pengar i en tid när de fort förlorar värde. Att spara pengar är meningslöst. Man måste sätta dem i arbete, det vill säga investera i olika projekt.

Carl är en av institutionens forskare som undervisar på grundkursen i antropologi. Där brukar han betona att det kulturrelativiserande perspektivet är antropologins kanske viktigaste bidrag.

- Genom vårt tydliga fokus på noggrant och långt fältarbete är antropologisk forskning bättre än andra discipliner på att visa på skillnader och likheter i hur människor lever i olika kontexter. På så sätt kan vi problematisera idén om att det vi gör just här är universellt och normen för allt mänskligt handlande. Det är ett enkelt men viktigt budskap och i mina ögon förmodligen antropologins största bidrag. Studenter behöver inte läsa mycket antropologi för att få grundverktygen för att problematisera uttalanden om ”människan” och universella normer. Det är jätteviktigt att undervisa om, säger Carl avslutningsvis.

Text: Jennie Sjödin, år 2023