Polisens ansvar

Vid vålds- eller sexualbrott ställs stora krav på insikt i brottsoffrets utsatta situation. För att rättsprocessen inte ska upplevas som ytterligare en kränkning är det viktigt att poliser och andra som träffar brottsoffret bemöter denna med respekt. Det är angeläget att brottsoffret får information om rättsprocessen så att hon eller han kan få förståelse för och förbereda sig inför förundersökning och rättegång.

Polisen har en långtgående skyldighet att informera brottsoffret. Detta ansvar regleras i 13 a–f och14 §§ i förundersökningskungörelsen (1947:948).

När ett brott polisanmäls ska polisen så snart som möjligt informera om brottsoffrets rättigheter, exempelvis rätten till målsägandebiträde och stödperson. Men även möjligheterna att begära skadestånd och få ersättning enligt brottsskadelagen. Det gäller även möjligheten att ansöka om rättshjälp och kontaktförbud.

Brottsoffret ska dessutom få information om när en anhållen släpps på fri fot eller avviker från häktet, samt om brottsutredningen läggs ner eller om det inte finns skäl att inleda en förundersökning.

Polisen ansvarar för att skydda hotade personer och kan bistå med olika former av åtgärder för personer med skyddsbehov. Många polismyndigheter har brottsoffersamordnare som arbetar med stöd och skydd för brottsoffer.

Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har i en rapport 2019 granskat hur polis och åklagare handlägger sexualbrott mot vuxna och våld i nära relationer. Granskningen har gjorts för att se om handläggningen motsvarar kraven och för att upptäcka eventuella systematiska brister i arbetet. För att se om det finns skillnader i handläggningen av ärenden i olika delar av landet ingår ärenden från sex olika polisområden och åklagarkammare.

Granskningen omfattar runt 600 anmälda brott. 214 av dem handlar om misstankar om sexualbrott. Av dessa ledde endast 11,6 procent till åtal. I lite mer än hälften av fallen ledde åtalen till fällande dom.

Av de 398 fall av våld i nära relationer som granskats gick 21 procent till åtal. Av dessa ledde 83 procent till fällande dom.

I rapporten skriver författarna att de granskade brottsutredningarna inte håller en jämn kvalitet. Vissa områden har ärenden med en handläggningstid på över ett år.

Majoriteten av ärendena lades ned

Majoriteten av ärendena i granskningen har lagts ned och inte gått vidare till åtal. En femtedel av ärendena i båda brottskategorierna har lagts ned med motiveringen "ej anledning anta brott". Det innebär att man gjort den juridiska bedömningen att den beskrivna gärningen inte är brottslig. I våldtäktsärenden kan det handla om så kallat tjatsex, det vill säga sex där den ena personen låtit sig övertalas till att medverka trots att personen kanske inte ville. Sådana handlingar är inte straffbelagda.

När det gäller sexualbrotten bedömer författarna att motiveringen "ej anledning anta brott" varit korrekt i 87 procent av ärendena.

I några fall har beslutsmotiveringen ”ej anledning anta brott” använts där målsäganden (brottsoffret) inte velat medverka till utredningen. I sådana fall är beslutsmotiveringen sannolikt felaktig, skriver granskarna. Bland ärenden som lagts ned med motiveringen ”bevisproblem” finns fall där ärendet lagts ner trots att flera utredningsåtgärder återstår, till exempel att förhöra den misstänkte.

Förundersökningar har lagts ned för tidigt

För ärendena om våld i nära relationer bedömer författarna att förundersökningen i flera fall lagts ner för tidigt, till exempel för att rättsintyg inte har inhämtats eller att man inte gått vidare med andra möjliga utredningsåtgärder. Om målsäganden inte velat medverka har det relativt ofta lett till att förundersökningen lagts ned. Författarna skriver att det i en del av fallen ändå borde ha funnits möjlighet att fortsätta utredningen.

Hos vissa åklagarkammare har samtliga åtal lett till fällande dom. Det är ett tecken på att bevisvärderingen är väldigt försiktig och att det endast är de ärenden som har mycket stark bevisföring som går till åtal. Men det är för få åtal med i granskningen för att dra några säkra slutsatser, skriver rapportförfattarna.

Publikation: "Våldsbrott i nära relationer och sexualbrott mot vuxna – En gemensam granskning av polisens och åklagarens handläggning" (Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten 2019) fulltext i kunskapsbankens databas