Rättsprocessen – från åtal till dom

Åtal ska väckas om det finns tillräckligt underlag som visar att ett brott har begåtts och en gärningsperson kan knytas till brottet. Åtal innebär att åklagaren lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten. Stämningsansökan innehåller information om vem som misstänks för brottet, vilka brott det handlar om och vilken bevisning åklagaren har.

De flesta brott faller under allmänt åtal. Då väcker åklagaren åtal för det allmännas, det vill säga samhällets, räkning. Det krävs inte att brottsoffret själv har anmält brottet.

För att ett åtal ska kunna väckas måste bevisningen vara tillräckligt stark. Åklagaren ska på objektiv grund kunna förvänta sig en fällande dom. Det kan hända att åtal inte väcks, trots att ett brott har begåtts, för att åklagaren bedömer att det inte finns tillräckligt med bevis för att få en fällande dom.

Brottmål handläggs i de allmänna domstolarna (tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen). Domstolen avgör målet efter att både den misstänkte och åklagaren muntligt fått presentera sina yrkanden vid rättegången, även kallad huvudförhandlingen. Där berättar de sina respektive versioner om vad som hänt.

Även brottsoffret får berätta vad som har hänt under förhandlingen. Finns det vittnen hålls förhör med dem. Detsamma gäller om det finns sakkunniga (specialist inom särskilt område) som ska yttra sig över olika former av bevis. Det kan till exempel handla om ett rättsintyg över skador.

När alla förhör är klara sammanfattar åklagare och försvarsadvokat vad som sagts under rättegången. De redovisar även argument för och emot den tilltalades skuld. Om den misstänkte bedöms vara skyldig till brott bestämmer domstolen därefter vilken påföljd (straff) som ska utdömas.

Rättegångar är som regel offentliga. Allmänheten och massmedia kan närvara och lyssna på huvudförhandlingen.

I vissa situationer hålls dock delar av huvudförhandlingen inom stängda dörrar. Då har bara domstolens ledamöter och parterna rätt att närvara. Detta kan exempelvis ske när sekretessbelagda uppgifter som den misstänktes personliga förhållanden gås igenom.

Stängda dörrar används också när den misstänkte är under 21 år, eller när det handlar om sexualbrott. Domstolen tar ofta själv upp frågan om stängda dörrar, men både den misstänkte och brottsoffret kan begära att förhandlingen ska ske inom stängda dörrar.

Den som fälls för ett brott blir också i regel skyldig att ersätta de skador brottet orsakat. Brottsoffret kan kräva skadestånd av gärningspersonen. Vanligast är att man tar upp den frågan redan vid polisanmälan.

Polisen har en skyldighet att informera om möjligheten att begära skadestånd, och åklagaren har en skyldighet att hjälpa brottsoffret med skadeståndsanspråket under rättegången. Om brottsoffret får ett målsägandebiträde är det oftast den personen som hjälper till att yrka på skadestånd.

Även om domstolen dömer gärningspersonen att betala skadestånd till brottsoffret behöver det inte betyda att brottsoffret får sina pengar på en gång. Gärningspersonen kan vara ovillig att betala eller sakna tillgångar.

Brottsoffret kan då få hjälp av Kronofogden att driva in skadeståndet. Om gärningspersonen saknar tillgångar kan brottsoffret i stället få ersättning från sitt försäkringsbolag. Hemförsäkringen kan ge ersättning för skador på grund av brott, liksom olycksfallsförsäkringen.

Om det inte går att få ersättning via försäkringsbolaget kan brottsoffret vända sig till Brottsoffermyndigheten för att få brottsskadeersättning. En sådan täcker vanligtvis personskador och kränkning.

För mer information, se Brottsoffermyndighetens webbplats.