Rättsprocessen – från anmälan till åtal

Ett brott kan komma till polisens kännedom genom att brottsoffret själv eller någon annan anmäler brottet. Polisen har även en skyldighet att upprätta en anmälan på plats om det kan misstänkas att ett brott som omfattas av allmänt åtal har begåtts. Det är viktigt att en polisanmälan görs så snart som möjligt. Det ökar möjligheterna att samla in bevis, vilket i sin tur ger ökade möjligheter att utreda, binda en gärningsperson till brottet och därefter väcka åtal.

En förundersökning, det vill säga en brottsutredning, ska inledas så snart ett brott har kommit till polisens kännedom. Förundersökningen har två syften. Den ska dels utreda vem som kan misstänkas för brottet, dels bedöma om det finns tillräckliga bevis för att väcka åtal.

Förundersökningen leds av polis eller åklagare, beroende på hur allvarligt brottet är. Vid mindre allvarliga brott är polisen förundersökningsledare. Vid våld i nära relationer är det oftast åklagaren som är förundersökningsledare.

Åklagaren ger instruktioner till polisen som utreder brottet. Under förundersökningen måste alla bevis tillvaratas, både de som är till fördel för den misstänkte och de som är till nackdel. En förundersökning kan läggas ner om det till exempel inte går att identifiera gärningspersonen, eller om det inte finns tillräckligt med bevis för att kunna väcka åtal.

Polisen förhör i regel både den misstänkte och brottsoffret under förundersökningen. Finns det vittnen till händelsen ska de också kallas till förhör.

Som regel ska domstolen bara ta hänsyn till uppgifter som den misstänkte, brottsoffret eller vittnen berättar om vid själva rättegången. Efter en ändring i rättegångsbalken finns det större möjligheter att använda uppgifter som lämnats vid tidiga förhör som bevis i domstol. Det kan bland annat ha betydelse för åtal om brott i nära relationer, om brottsoffret efter en tid inte längre vill eller vågar medverka i rättsprocessen.

Polisen har möjlighet att gripa en person som misstänks för brott. Det innebär att den misstänkte omedelbart tas om hand. Det får ske när polisen inte kan eller hinner vänta på ett beslut från åklagaren om anhållande. Den som grips får hållas kvar för förhör i högst tolv timmar och ska sedan släppas fri om inte åklagaren beslutar att anhålla den misstänkte.

Anhållande är ett tillfälligt frihetsberövande som sker i väntan på häktning. Ett anhållande får ske om en person misstänks för ett brott som är så allvarligt att häktning kan ske. Ett frihetsberövande kan också ske om det anses nödvändigt för att utredningen av brottet ska kunna genomföras. Åklagaren måste senast tre dagar efter att en person gripits begära personen häktad eller frige honom eller henne.

Om det finns en risk att en person försvårar brottsutredningen kan åklagaren begära att denne häktas. Det kan bland annat handla om att personen riskerar att avvika, begå nya brott eller undanröja bevis. Ett krav är dock att han eller hon är på sannolika skäl misstänkt för ett brott som kan ge minst ett års fängelse.

Häktning beslutas av domstolen efter en häktningsförhandling. Blir den misstänkte häktad får han eller hon hållas häktad högst fjorton dagar, därefter måste en ny häktningsförhandling genomföras. Det finns ingen bortre gräns för hur länge en person kan sitta häktad. Om domstolen inte finner tillräckliga skäl för häktning friges den misstänkte och försätts på fri fot fram till rättegången.

Under häktningstiden kan den misstänktes kontakter med omvärlden begränsas, ett beslut som tas av åklagaren. Det kan innebära att den häktade till exempel förbjuds att ta emot telefonsamtal och besök från anhöriga, inte får umgås med andra häktade eller inte får läsa tidningar, lyssna på radio eller titta på teve. Restriktioner ges om brottsutredningen riskerar att försvåras av den häktades kontakter med omvärlden.

Vanliga åtgärder för att säkra bevis är att spela in förhör på video, dokumentera brottsoffrets skador och inhämta rättsintyg. Vid behov kan exempelvis kläder och vapen beslagtas. Även brottsoffrets egen dokumentation i form av dagboksanteckningar och telefonmeddelanden kan användas som stöd för berättelsen.

För att samla bevis undersöker och dokumenterar polisen brottsplatsen, ofta i kombination med kriminalteknisk spårsäkring. Här har även hälso- och sjukvården en viktig roll att spela. Det handlar om undersökning av brottsoffret och spårsäkring vid vålds- och sexualbrott. Stödbevisning utgörs ofta av vittnesförhör, både med brottsoffret och med bekanta eller närstående till den misstänkte.

Närstående är inte skyldiga att vittna i rättegången och får inte avlägga ed. De är däremot skyldiga att infinna sig till polisförhör.

Vid en rättsmedicinsk undersökning dokumenteras både gamla och nya skador. Resultatet blir ett rättsintyg. Den rättsmedicinska undersökningen kan besvara frågor om orsaken till skadorna. Den kan också visa om skadorna stämmer med brottsoffrets eller den misstänktes uppgifter. Syftet med undersökningen är även att säkra DNA från gärningspersonen på offrets kropp.

I regel krävs brottsoffrets samtycke för att inhämta rättsintyg. Men rättsintyg kan i vissa fall inhämtas även utan offrets samtycke. Det gäller om det misstänkta brottet kan ge minst ett års fängelse, eller om det handlar om andra särskilt integritetskränkande brott, som sexualbrott, misshandelsbrott och fridskränkningsbrott och offret är under 18 år.

Lag (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott på riksdagens webbplats