Syftet med detta projekt är att undersöka arbetsmarknadsrelationer i praktiken genom att studera tjänstetvångets och legostadgornas tillämpning i Sverige fram till 1885, respektive 1926, då de formellt avskaffades. Projektet ger viktiga empiriska och teoretiska bidrag till flera av senare tids mest omdiskuterade ekonomisk-historiska frågor, såsom hur institutioner påverkar inkomst- och förmögenhetsojämlikheter och hur själva arbetskontraktets villkor påverkar människors fri- och rättigheter. År 1885 avskaffades det allmänna tjänstetvånget i Sverige med krav på så kallat laga försvar och istället utfärdades en lag om ”lösdrivares behandling” som fanns kvar till 1960-talet. Fram till 1926 gällde dock 1833 års legostadga för arbete inom huvudsakligen jordbruket och husligt arbete. När legostadgan upphävdes 1926 berördes fortfarande flera hundra tusen arbetare av dess föreskrifter, som enligt en samtida utredning i hög grad fortfarande tillämpades. I socialstyrelsens undersökning angående legostadgan 1925, som togs fram med anledning av förslag i riksdagen att avskaffa densamma, framställdes legostadgan i mörk dager, och det framgår i undersökningens summariska sammanfattning att centrala bestämmelser i legostadgan i stor utsträckning tillämpades ända fram tills att den avskaffades, ofta som enda kontraktsreglerande institution, men ibland i samband med exempelvis kollektivavtal eller personliga kontrakt. Statarnas position är den som undersökts mest, men även andra stora grupper av arbetare inom jordbruket berördes, främst tjänstefolket. Kollektivavtal var ovanliga inom jordbruket före 1925 och en stor del av den svenska arbetsmarknaden berördes således inte av partsöverenskomna avtal.
Både tjänstetvånget, och legostadgan efter 1885, innehöll omfattande drag av ofriheter. Att tjänstetvånget var förknippat med avsevärda ingrepp i den enskilde individens fri- och rättigheter in i det sista illustreras av att under tjänstetvångets sista år häktades mer än 4000 personer för att de saknade laga försvar, och nästan 600 personer, både män och kvinnor, dömdes till straffarbete av samma anledning. Avskaffandet av tjänstetvånget var ett första steg mot införandet av ett modernt arbetskontrakt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Fram till 1919 kunde en arbetare som olovligen sagt upp sig hämtas med polis och bötfällas. Det var dessa praktiker, som innebar att staten hade ”både rättighet och plikt att genom tvång förmå sina sysslolöse medlemmar till nyttig verksamhet”, vilket alltså avspeglas i de tusentals häktningarna, som motiverade bland annat bakom utfärdandet av 1885 års lag som avskaffade.
Trots att tjänstetvånget och andra lösdriveribestämmelser är välkända och ofta berörs i forskningen vet vi mycket lite om hur de praktiserades. I de svenska historiska framställningarna har sällan tvånget varit i fokus, utan arbetsrelationen har ofta setts som ett ömsesidigt kontrakt mellan fria, men ojämlika, parter. I internationell forskning om det fria arbetskontraktets uppkomst har man sedan några årtionden en helt annan syn på fritt och ofritt arbete och den traditionella legostadgan, vars motsvarighet har funnits i hela Europa, betraktas inte som fritt, utan ofritt arbete, på grund av att staten kunde vidta straff (som exempelvis inspärrning, böter, löneavdrag, vräkning) mot de som inte uppfyllde ingångna avtal. De teoretiska utgångspunkterna är Acemoglu och Wolitzkys prinicpal-agentmodell som är en modell för att förklara uppkomsten och varaktigheten i ofria kontraktsformer genom att den tar fasta på att ekonomisk kompensation inte är oförenlig med inslag av tvång inom ramen för ett frivilligt ingånget arbetskontrakt.
